Hej Povel på Scalateatern
29/11 2009
Föreställningen Hej Povel gjorde ett gästspel på Scalateatern i Stockholm i söndags, 29/11. Naturligtvis reste jag hela vägen från Alingsås för att se hyllningen – och göra reklam för Povel Ramel-sällskapet.
Redan i foajén startade föreställningen i Ramelsk anda; ensemblen blandade sig med publiken, pratande, kramande, säljande program etc. Ja, Lasse Eriksson gick runt och fotograferade, vilket han även gjorde från scenen ut mot publikhavet (det var nästan fullsatt!). På musikpodiet satt då redan den eminenta tremannaorkestern och lirade Ramellåtar; den bestod av tre ädelmusikanter, Mikael Skoglund på piano, Jan Ottesen på gitarr och Per V Johansson på bas.
Ensemblekvartetten bestod dels av två proffsvokalister, Sveriges bäste! bluessångare, Claes Janson, och den eminenta jazzsångerskan och Monica Z-stipendiaten Meta Roos, och dels av två ståuppare och komiker, Lasse Eriksson och Jacke Sjödin – den senare även hygglig kuplettsångare. Lasse och Jacke var hejdlöst roliga och Claes och Meta mäktigt sköna. Kombinationen av dessa två ingredienser, komik och sång, gav föreställningen stor lekfullhet och spänst.
Meta var först ut med sin favoritlåt, Underbart är kort. Därefter klev Claes in på scenen och framförde den gamla industrifoxen från Knäppupp II, Fars fabrik (han fick naturligtvis hjälp med industrilätena från resterande ensemble).
Barndom och uppväxt satte därefter prägel på scenaktiviteterna. Vi fick minsann se hur alla fyra såg ut som barn, via bildsekvenser. Kåserierna kring bilderna och allas Povelpåverkan i barn- och ungdomen var festliga, men måhända märktes ”stå upp”-rutinen bättre hos Lasse och Jacke än hos Claes och Meta (men de sistnämnda sjöng naturligtvis bättre!).
Jacke var Povelbegeistrad redan som liten parvel, mycket beroende på att pappa var det. Lasses pappa var även han mycket Povelbetuttad och använde Povelsånger för att förgylla vardagen – och söndagen; Uti skogen ska vi gå blev parollen inför söndagspromenaden – och Lasse skyllde på Povel för tvånget att behöva ge sig iväg.
Med Jackes egen erfarenhet från lyhört boende fick vi oss till livs Povels Är det nån som har en våning åt mej; Jacke var försångare och övriga excellerade i diverse ljud från våningarna över, under och bredvid (major, pratsjuk skåning, äldre dam, hund, papegoja).
Claes stack sedan emellan med en fin version av Johanssons boogie woogie vals, med Povels egen gamla stenkakeinspelning som upptakt. Detta följdes av en festlig version av Tjo vad de’ va’ livat i holken, så som den lät via en sönderhackad platta i det Sjödinska hemmet.
Meta började med musik tidigt. I början var dock Povel för avancerad, men så småningom framträdde en av hennes förebilder, en person nära Povel med djup röst – Martin Ljung, föreslog Jacke; nej, naturligtvis var det Brita Borg. Meta framförde därefter en finfin version av Banne mej.
Lasse riktade in sig på årtalet 1954 en hel del. Då hade vi den totala solförmörkelsen i Sverige, och den 5-årige Lasse trodde på jordens undergång. Och vad hördes från Povel då? Jo, Titta det snöar kördes om och om igen i radion och på allas grammofoner. ”Titta det snöar” när jorden skulle försvinna – och ”Följ mej bortåt vägen”!
Varför är där ingen is till punchen blev sedan näste sceneri, med allas deltagande och ett bildspel därtill. Detta följdes av Jackes rara tolkning av avigstumpen Lappgumma och The purjolök song, där vi även fick se jonglören Jacke i farten (med tre, eller fyra purjolökar).
Så var Lasse i farten igen med barndomsminnena och då tvånget att ta pianolektioner. Naturligtvis följdes detta av en rolig version av Tänk dig en strut karameller, med Lasse som Gunwer och Meta som Povel.
Jacke var på scenen mycket, som ni märker, och något fungerade han som primus motor. Han visade även sin fallenhet för rimsmideri i en härfågel-inspirerad text (Popopopo…) till Povels Svarta Malin. Innan pausen hann också Claes lyckliggöra publiken med En glad blues.
Andra halvlek startade med den svårsjungna och flerstämmiga Den gamla vaktparaden, och fortsatte med Fat Mammy Brown, naturligtvis i Meta Roos fina tolkning.
Att Claes skulle ta sig an sin favorit The gräsänklingblues hade alla räknat med, och nu kom den. Ett kul sceneri var involverat runt Claes sång. Vi fick se både Elsalill, vattenkaraffen utan fiskar, den slokörade cissusen, hembiträdet – och Stig Järrel i Lasse Erikssons skepnad.
Lasse fortsatte sitt kåseri och sin allt större mognad i tillvaron – och därmed sitt alltmer positiva förhållningssätt till Povel. Följ mej bortåt vägen, med Lasse i både Povels och Marie Ades roll fick en hygglig tolkning, med tanke på att Lasse egentligen inte är någon sångare. Vi fick två verser av visan, dels den som Povel slutligen fastnade för som den mest poetiska och allmängiltiga (”I tillvarons skiftningar ….”) och dels en av dem som mera banalt hyllar tvåsamheten.
Jag diggar dig var självklart med, och då med Meta och Jacke i diggarrollerna. Därefter fick orkestern tillfälle att briljera i gamla Proffe; en skön tolkning och det utan trummor!
Komikerna i föreställningen – Jacke och Lasse – var sedan framme och tolkade Digga Darwin respektive Erik Anders Svensson Typing. Typinglåten fick förresten en kul avrundning sedan det visade sig att det foto Lasse tagit på publiken vid föreställningens början hade stoppats in i datorn under pausen. Alla fick så sjunga med i att ”detta har utvecklingen tänkt sig” med sig själva i bild.
Den publikdragande visan Ta av dig skorna fanns självklart med, till ett nytt fantasifullt arrangemang. Claes och Meta var försångare.
En tackdikt till Povel föregick det tänkta avslutningsnumret, ett stort potpurri av Povellåtar, av vilka jag antecknade: Alla har vi varit små, Lingonben, Var är tvålen, Det gamla gänget, Hej på dig naturen, Naturbarn, Måste vägen till Curaçao gynga så, De sista entusiasterna, Den sista jäntan, Ittma Hoha, Sorglösa brunn, Karl Nilsson, Knäppupp! Relax! Koppla av! och Håll musiken igång.
Publikens jätteapplåder tvingade fram ett (inövat) extranummer, nämligen Livet är ett helvete; en kuplett skriven till ett TV-program för Martin Ljung redan 1965.
Därefter var det dags för den tacksamma publiken att avlägsna sig från denna fina föreställning, över två timmar i effektiv speltid. Östersund står på tur men sedan blir det ett långt uppehåll. Med spelningar lite då och då blir det kanske svårt att hålla alla dessa texter levande och i minnet. Det var inget som störde, men lite textblad låg strategiskt utplacerade på scenen. Några direkta textmissar uppfattade dock inte jag.
Lennart Andreasson, 2009