Vi minns Karl Gerhard (1891 - 1964)
Povel tecknar sin idol, 1938 Karl Gerhard ger medalj till Povel, 1962
I Litteraturbanken kan du både läsa Karl Gerhards böcker och lyssna på ett antal radioprogram. Länka HÄR!
Nedan kan du läsa essän KOMPLEMENTER ELLER KONKURRENTER - Karl Gerhard och Povel Ramel, skriven av Lennart Andreasson och införd i Povel Ramel-sällskapets medlemstidning SVERKER nr 2/2014:
Karl Gerhard och Povel Ramel, min barndoms hjältar. Tidigt lärde jag känna dem. De stod för var sin revyepok, men på 50-talet konkurrerade de om publikens och recensenternas gunst. Speciellt Karl Gerhard kände oro när Knäppuppen vällde fram. Småningom blev dock den gamle revykungen knäppuppare själv och trivdes som fisken i vattnet med det.
Gerhard och Ramel var annars både lika och olika! De var autodidakter och samma andas barn när det gäller rimmandet, den tydliga textningen och manéret att vara avslappnad i det artistiska framträdandet. Dessutom var båda blyga privat, men inte på scen. I övrigt var de olika; Gerhard rastlös och evigt hårdjobbande, Ramel avkopplad mellan de slitsamma arbetspassen.
Karl Gerhard kallade sig estradör och var den satiriska kuplettkonstens mästare. Han kunde som ingen annan kommentera dagens aktuella personager i politik och nöjesliv. Och han uppvisade enormt civilkurage när han under krigsåren trotsade både politik och publik. ”Ingen kan någonsin detronisera Karl Gerhard”, har Povel Ramel sagt.
Povel var glädjefilosofen, musiksatirikern, stilimitatören och ordlekaren. ”Han mördar graciöst”, har Tage Danielsson berömt. Dessutom var han ett musikgeni som, utan teoretisk utbildning, rent intuitivt behärskade många musikaliska genrer. ”Maken till musikalisk satiriker har aldrig funnits”, har musikkritikern Camilla Lundberg sagt.
Povel har berättat hur han i barnaår lärde känna ”Kalljärad” via raspiga stenkakor, hur han sög i sig de sinnrika texterna, härmande, travesterande. Och revyerna på Folkan hade eviga besök av familjen Ramel. När Povel sedan gjorde scendebut och gäspsjöng En sömning serenad i amatörrevyn VI SOM VILL OPP, 1939, satt Gerhard bland den granskande publiken.
Karl Gerhard lyssnade säkert på Ramels radiostörningar under 40-talet. Han knyckte också melodin till Povels genombrottslåt, Johanssons Boogie Woogie Vals och skrev en vendetta mot statsministern, 1945. Den fick titeln Per Albin Hanssons demagoggi-vind-för-våggi-grogg-vid-groggi-vals.
Den gamle revykungen hade då haft ett motigt 40-tal efter succén med GULLREGN och den trojanska hästen, 1940. Det blev för mycket politik, tyckte somliga. Stockholmspubliken svek, Folkan fick överges och Göteborg blev i stället tummelplats för revypremiärer. Med enmansrevyn i radion, SI VISKARLEN KOMMER, 1947, vände det. Och Gerhards enmanshörspel i samma media, OCH SÅ KOMMER DET EN GOSSE, 1948 - 1951, blev populära; i 20 halvtimmasavsnitt gick han igenom hela sin karriär.
Snart skulle dock revykonsten förnyas ordentligt - av Povel Ramel!
Povels stigande popularitet oroade säkert Karl Gerhard. Trots det erbjöd han flugighetsbaronen plats i Chinarevyn KYSS MEJ KATIE, 1952, Povel och några av hans flugighetare utgjorde då en egen sektion i Gerhards revy i fjorton dagar. Det var här Povel framförde sin infama parodi Snodderian Snoddera. Kritiken var god, utan att Gerhard för den skull kom i skymundan. Povel erbjöds därför en fortsättning, men av detta blev intet då baronen hade andra planer. De stavades Knäppupp!
Efter Povels succéartade AKTA HUVET på Cirkus i Göteborg hösten 1952 drog Karl Gerhard in på teatern, nyåret 1953, med sin revy ÄLSKLING PÅ VÅGEN. Maskerad som Povel Ramel sjöng han i kupletten Folk av gammal ädel klan att ”baronerna har ändrat på fasonerna”. Ett år senare, i revyn KARL GERHARDS BÖNHUS, besjöngs Povel som ”en katt bland hermelinerna” inom sin släkt.
Recensenterna var glada åt den förnyelse av underhållningen Povel och hans knäppuppare åstadkommit, och i Handelstidningen i Göteborg skrev signaturen Tord B följande 2/7 1953:
”Povel Ramel är i dagens Sverige glädjespridaren nr 1, det kan inte vara tu tal om den saken, och han har grundligt förnyat den svenska revykonsten, vilket var högt på tiden. Karl Gerhard är gammal vorden, folk drar han ju alltjämt men i åtskilliga år har han nu tragglat i gamla hjulspår. Stora ting har han gjort i sin dag, men gentemot en Knäppupp verkar numera hans revyer, Gud hjälpe oss, som något förlegat.”
När sedan tidningen FIB i sitt julnummer 1955 lät de båda revygiganterna tycka till om varann erkände Karl Gerhard att han ”som gammal räv” hade känt sig oroad över sin unge konkurrents framfart, men trots detta ”så tar min förtjusning överhand”. Povel Ramel å sin sida bedyrade att Gerhard var ”den suveränt oöverträffade mästaren i revykonstens kungarike”.
Så inträffade åter en storhetsperiod för Karl Gerhard. Han blev knäppuppare! Hans revy KRÅKSLOTTET sattes upp på Idéonteatern hösten 1957. Succé blev det, och jätteapplåder för 66-åringen – hans första Stockholmspremiär på åtskilliga år. Sommaren 1958 gick revyn ut i tält under namnet KARL GERHARDS ERIKSGATA, förstärkt med Martin ”Rock-Fnykis” Ljung. Gerhard-kupletterna stod sig fint, Efter alla dessa år, Tango för tre, Tretton år, Johansson m fl. Så här kommenterade han sin knäppuppnärvaro i en kuplett:
Jag som var gallisk såsom tuppen,
och inte särdeles uppsluppen,
har ramlat in uti knäppuppen,
efter alla dessa år.
”För mig blev det som en förnyelsens bad att komma i kontakt med nya skådespelare, nya idégivare och en ny entusiasm. Det är ytterst uppfriskande.” berättade Karl Gerhard i radioprogrammet STJÄRNKIKAREN, 1959.
Det blev fler Gerhardska revyer i Knäppuppregi: Den suveräna vaduvillen TVÅ TRÄD lämnade Göteborg för Stockholmspremiär på Idéon 1959; Tältrevyn KARL GERHARDS JUBELSOMMAR nådde svenska folket 1960 (med de roliga kupletterna Gubbe med medalj och Bambino); Revyn URSÄKTA HANDSKEN flyttades från Göteborg till Idéon 1961, då med regi av Tage Danielsson.
Även matintresset förde herrar Ramel och Gerhard samman. Som novisa kockar men utmärkta matstrateger hade de tallrikarna bredvid varann i Gastronomiska akademien, nr 4 respektive nr 5. I akademiens första årsbok, 1961, skrev de var sin essä med matanknytning: Gerhard fabulerade kring sin egen kokerska i Kråkslottet, Hildur Jansson, och Ramel fantiserade kring en försvunnen läckerhet.
Povel Ramels beundran för Karl Gerhard var stor genom hela livet. När Gerhard så firade 70-årsdag 1961 med stor baluns på Berns fanns Povel givetvis med bland gratulanterna. Föredömligt koncist framförde han en Minutvisa, och efterlevde därmed Gerhards önskemål om ”en minut för var gratulant”.
I tätversionen av Knäppupps sista revy DE SISTA ENTUSIASTERNA, 1968, visade Povel sig på styva linan. Karl Gerhards kuplettkonst och manér imiterades genialt i visparodin Det kan alltid diskuteras; ett nummer han framträdde med ånyo på konserter i samband med 100-årsminnet av Gerhards födelse, 1991.
Bland Povels egna favoriter i Karl Gerhards repertoar kan, förutom visan om den trojanska hästen som är självklar, nämnas Om jag inte minns fel, Hand i hand och Varje gång vi träffas. Just Hand i hand, d v s Gerhards svenska text till evergreenen Side by Side, var återkommande i alla hans pianoshower på 2000-talet. Redan på konserterna vid 100-årsminnet 1991 fanns den med i en version där Povel imiterade en sönderspelad stenkaka från barndomshemmet. Dessutom fick konsertpubliken höra Varje gång vi träffas i en ekvilibristisk version vid pianot.
Povel erhöll för övrigt tre utmärkelser i Karl Gerhards namn, medaljen för lång och trogen spänst, 1962, hederspriset, 1966, och stipendiet, 2003.
Det som är synd är att herrar Ramel och Gerhard aldrig framförde någonting tillsammans på scenen. Det hade varit en ynnest att få se dem ihop, KOMPLEMENTER i svensk revyhistoria som de var, mycket mer än konkurrenter.
LENNART ANDREASSON
Annons från Povel Ramels (med fleras) inhopp i Karl Gerhard-revy på China i Stockholm, april 1952.
Lyssna när Povel Ramel framträder på konserter i samband med 100-årsminnet av Karl Gerhards födelse, 1991. Länka HÄR!
Lyssna när Povel Ramel hyllar Karl Gerhard på hans 70-årsdag, 1961. Länka HÄR!