Siskorna i björken (sipporna på marken)
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
Åter huvudsidan Sångtexterna: HÄR!
Text och musik: Povel Ramel, 1954. Ett av de klassiska nummer som var med i Knäppupp II, DENNA SIDA UPP, 1954-55. Povel gestaltade själv den oblyge vårpoeten. Eftersom den är en blandning av sång och sketch redovisas den även under TEXTER / SKETCHER OCH MONOLOGER.
Nedan kommer först texten från en liveinspelning på Idéon, 1954 och därefter den kortare studioinspelningen på skiva.
1. LIVEINSPELNING PÅ IDÉON, 1954 (ur KNÄPPUPPLEVELSER, CD-boxen):
Jag har skrivit en liten vårvisa! Det är den där! Oss emellan så tycker jag att jag har hittat ett väldigt bra namn på den. Jag kallar den för:
Över alltihopa lyser Moder Sol!
Är inte det bra? Det är inget märkvärdigt och det är inget originellt, men det är i alla fall sant. Inte sant?!
Så här låter den:
Och över alltihopa lyser Moder Soooool!
Jag har tagit mig friheten och böja lite på Soooool! Så blir det älskligare på nå’t sätt!
Det var det, att när jag skrev den här visan så regnade det väldigt mycke’, men jag tänkte det att det gör ingenting, för det behöver ni aldrig få reda på. Huvudsaken är att det inte regnar när jag sjunger den, tänkte jag. Även om det skulle göra det, spelar det ingen roll, för solen finns ju i alla fall ovanför molnen, precis som jag skrivit i texten:
Över alltihopa lyser Moder Soooool!
Jag är ganska nöjd själv!
Det här med Moder tycker jag är genialt bra, för det får oss att känna oss som en enda stor familj allihopa. Inte sant!
Den handlar inte bara om solen, det är mycket annat. Jag ska ta den från början, så får ni höra den från början. Jag har den nå’nstans här i smörjan … i början. Här har vi den. Så här låter den:
Siskorna i björken,
sipporna på marken,
sipprande sav i barken,
sprängande knoppar i alla snår …
Apropå sprängande: Jag måste gå till tandläkar’n i morron kom jag och tänka på. Det spränger så det är inte klokt. Jag har fått två nya hål, ett här och ett här. Det är bara det, att jag drar mig för att gå dit, för det är en så otäck tandläkare. Ni skulle se honom. Det är en stor drummel som kommer så här emot’en. Så har han världens största borr som han bara kör in i munnen: RRRRRRRRRR. Och så sitter man där med en massa slangar och madrasser i käften. Jag tycker det är så otäckt det där. Inte sant?! Så jag brukar blunda så jag slipper se tandläkar’n, och så brukar jag tänka på något vackert. Jag brukar tänka på:
Siskorna i björken,
sipporna på marken,
sipprande sav i barken,
sprängande knoppar i alla snår.
Humlesurr och klöver,
snart är vintern över,
se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.
Lärkan sjunger jublande för mig och hela världen,
och där simmar doppingmor i spetsen för sin kull …
Apropå doppingmor: Det är faster Ainas födelsedag idag, kom jag och tänka på. Ah, ni känner inte henne, men det gör jag – tyvärr! Ah, det ska jag inte säga, förresten, jag har väldigt mycket och tacka henne för. Eller kommer och få, menar jag.
Apropå festligheter, det har plötsligt blivit en väldig massa festligheter i vår familj. Igår, till exempel, så firade vi en av mina morbröders 108-årsdag. Det är ganska mycket det. Det var väldigt vackert, levande ljus, hela släkten församlad. Fast han var inte med själv, förstås. Han dog när han var 27 år gammal, så det kunde han inte gärna. Dom säger om honom att han var lite konstig därför att han inte fick den flicka han ville ha. Men det vet jag att det är en förbaskad lögn. Jag känner hans bror, och han är precis lika konstig. Och han fick flickan.
Jaja, jag måste gå upp och gratulera faster, men man kan ju inte komma tomhänt på en födelsedag. Jag vet vad jag gör. Jag rafsar hop några utav:
sipporna på marken,
sipprande sav i barken,
sprängande knoppar i alla snår.
Humlesurr och klöver, (felsägning: timotej)
snart är vintern över,
se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.
Lärkan sjunger jublande för mig och hela världen,
och där simmar doppingmor i spetsen för sin kull.
Mången yster gädda hoppar upp och ner i fjärden,
och varje vårbäck porlar så glädjefull.
Vi fortsätter:
Sädesärlor hoppa,
näckrosbladen guppa,
ut ur en gammal puppa
flyger en fjäril …
Apropå gammal puppa! Jag har lovat och lösa ut min kusin Harald från krogen, kom jag och tänka på: Ja, det är så dumt och lova så’nt där, men vi brukar göra varann små tjänster han och jag. Jag låna’ hans bil för en tid se’n, och så lova’ jag och lösa ut honom. Han har suttit där i fjorton da’r, jag menar, det blir bara dyrare för varje dag som går. Inte sant?! Jag vill gärna hjälpa honom, för vi är så goda vänner. Vi har känt varann så länge. Vi har lekt ihop ända se’n vi var små pojkar och flickor han och jag. Jag menar, vi var så små så vi kunde inte se skillnad på den tiden. Han kan det fortfarande inte, förresten.
Han är väldigt snäll. Tänk, för en tid se’n, så gav han utan vidare mig en klocka som han hade hittat - i ett skyltfönster nå’nstans, jag vet inte var han hade hittat den. Väldigt fin klocka, jag har den här. Det är en så’n där modern sak, man behöver inte skruva upp den, utan den följer armens rörelser när man går och skruvar upp sig själv. Det är väldigt praktiskt. Det är bara det att man måste gå ganska mycket. Det gör inte jag, så jag brukar hjälpa till lite så här i stället och det går bra om man skakar på armen så här. En gång i halvtimmen, dag och natt. Det är klart att det är värst på natten. Jag har gjort så, att jag har ordnat med telefonväckning. En gång i halvtimmen ringer telefonisten upp mig. Då vaknar jag och gör så här. Se’n sover jag en kvart, och så ringer jag upp henne, för hon har en likadan klocka. Inte sant?!
Jag är väldigt glad för min i alla fall. Det är inte det att den visar tiden, för det gör ju dom flesta klockar. Den här visar också vilken dag det är och vilket år det är. Det är väl ganska fantastiskt, att man kan vakna när som helst på natten och få reda på vilket år man lever i. Tänk, det tycker jag är fiffigt! Fast den har krånglat lite ibland. Vi ska se vad den är. Nu är den till exempel kvart i tre, den tjufjärde mars, sjuttonhundraåttini…. Jag förstår inte, den har dragit sig, men så här sen har den aldrig varit.
Det är snällt av Harald i alla fall, men det värsta med honom är att det är han som är faster Ainas favorit. Så om inte jag ser upp så blir det han som får pengarna. Det tycker jag är orättvist, för han sitter ju bara på krogen – och jag skriver i alla fall små vårdikter. Inte sant?! Jag vet vad jag gör: Jag struntar i och lösa ut honom ändå, så går jag ensam upp med blommorna, då kommer jag i ett mycket bättre läge, och så måste han ringa och be henne om pengar, då kommer han i ett sämre läge! Hahihaihihahihahihahiha! För min del får han gärna sitta där på krogen
där varje vårbäck porlar så glädjefull.
Sädesärlor hoppa,
näckrosbladen guppa,
ut ur en gammal puppa
flyger en fjäril blå som viol.
Daggstänk på rabatten,
hundekex och vatten,
frömjölet yr och syrsan stämmer sin fiol …
Stämmer! Jag har fått en stämning på halsen bara för att jag parkerade Haralds bil fel för en tid se’n och körde på några lyftkranar. Jag tycker det är orättvist man ska få stämning bara för så’nt, inte sant. Jag kan aldrig betala så mycket pengar, då åker jag i fängelse, så ryker min chans hos faster, så får Harald arvet, och så får jag inte råd och gå till tandläkar’n. Jag vet nog var jag hamnar:
Ensam i rabatten
med hundkex och med vatten,
där får jag sitta instängd på en sliten stol!
Och över alltihopa lyser Moder Soooool!
2. STUDIOINSPELNING PÅ GRAMMOFONSKIVA, 1954
Jag har skrivit en liten vårvisa, ska ni tro. Det är den här som ni hör nu. Oss emellan tycker jag att jag hittat ett väldigt bra namn på den. Jag kallar den för:
Över alltihopa lyser Moder Sol!
Är inte det bra? Det är inget märkvärdigt och inget originellt, men det är i alla fall sant. Inte sant?!
Så här låter den:
Och över alltihopa lyser Moder Soooool!
Nu var det det, att när jag skrev den här, så regnade det väldigt mycke’, men jag tänkte så att det gör ingenting, för det behöver ni aldrig få reda på ni som hör på den här skivan. Om ni inte lyssnar på andra sidan förstås! Tokisar! Huvudsaken är att det inte regnar när jag sjunger den, tänkte jag. Även om det skulle göra det, spelar det ingen roll heller, för solen finns ju i alla fall ovanför molnen, precis som jag skrivit i texten:
Över alltihopa lyser Moder Soooool!
Jag är ganska nöjd själv!
Det här med Moder tycker jag är genialt bra, för det får oss att känna oss som en enda stor familj allihopa. Inte sant!
Den handlar inte bara om solen, det är mycket annat också. Jag ska ta den från början, så får ni höra den från början. Så här låter den från början:
Siskorna i björken,
sipporna på marken,
sipprande sav i barken,
sprängande knoppar i alla snår.
Humlesurr och klöver,
snart är vintern över,
se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.
Lärkan sjunger jublande för mig och hela världen,
och där simmar doppingmor i spetsen för sin kull …
Apropå doppingmor: Det är ju faster Ainas födelsedag idag, kom jag och tänka på. Ah, ni känner ju inte henne, men det gör jag – tyvärr! Ah, det ska jag inte säga, förresten, jag har henne och tacka för väldigt mycke’. Eller kommer och få, menar jag. Jag vill inte säga hur gammal hon är, men när hon blåser ut ljusen på födelsedagstårtan, så måste hon ha solglasögon på sig. Kan ni tänka själv! Jag måste gå upp och gratulera henne, men man kan ju inte komma tomhänt en födelsedag. Jag vet vad jag gör. Visst, jag rafsar ihop några utav:
sipporna på marken,
sipprande sav i barken,
sprängande knoppar i alla snår.
Humlesurr och klöver,
snart är vintern över,
se hur naturen växlar dräkt till sol och vår.
Lärkan sjunger jublande för mig och hela världen,
och där simmar doppingmor i spetsen för sin kull.
Det går fortare hemåt!
Mången yster gädda hoppar upp och ner i fjärden,
och varje vårbäck porlar så glädjefull.
Vi fortsätter:
Sädesärlor hoppa,
näckrosbladen guppa,
ut ur en gammal puppa
flyger en fjäril …
Apropå gammal puppa! Jag har lovat och lösa ut min kusin Harald från krogen, kom jag och tänka på: Ja, det är så dumt och lova så’nt där, men vi brukar göra varann små tjänster han och jag. Jag låna’ hans bil för en tid se’n, och så lova’ jag och lösa ut honom. Han har suttit där i fjorton da’r, jag menar, det blir bara dyrare för varje dag som går. Inte sant?! Jag vill gärna hjälpa honom, för vi är så goda vänner, han och jag. Vi har känt varann så länge. Vi har lekt ihop ända se’n vi var små pojkar och flickor han och jag. Vi var så små så vi kunde inte se skillnad på den tiden. Han kan det fortfarande inte, förresten.
Och det värsta med honom är att det är han som är faster Ainas favorit. Så om inte jag ser upp så blir det han som får pengarna. Det tycker jag är orättvist. Han sitter ju bara på krogen, och jag skriver i alla fall små vårdikter. Inte sant?! Jag vet vad jag gör: Jag struntar i och lösa ut honom och så går jag ensam upp med blommorna, då kommer jag i ett mycket bättre läge, och så måste han ringa upp till henne och be om pengar, då kommer han i ett sämre läge! Hahihaihihahihahihahiha! För min del får han gärna sitta där på krogen
där varje vårbäck porlar så glädjefull.
Sädesärlor hoppa,
näckrosbladen guppa,
ut ur en gammal puppa
flyger en fjäril blå som viol.
Daggstänk på rabatten,
hundekex och vatten,
frömjölet yr och syrsan stämmer sin fiol …
Stämmer! Jag har fått en stämning på halsen bara för att jag parkerade Haralds bil fel för en tid se’n. Och körde på några lyftkranar. Jag tycker det är orättvist man ska få stämning bara för så’nt, inte sant. Jag kan inte betala dom pengarna, då åker jag i fängelse, så ryker min chans hos faster, så får Harald arvet. Jag vet nog var jag hamnar:
Ensam i rabatten
med hundkex och med vatten,
där får jag sitta instängd på en sliten stol!
Men över alltihopa lyser Moder Soooool!
Inte sant?!
Copyright: Povel Ramel-sällskapet