// Povel Ramel-sällskapet

Min bästa äkta man

Åter huvudsida Sångtexter: HÄR!

 

 

 

Text och musik: Povel Ramel, 1981

Numret sjöngs av Birgitta Andersson (som "Fulvia") i inledningen av revymusikalen MINSPIRATION, 1981-82. 

 

 

Äkta män, är banne mej ett egendomligt följe!

Jag har en som sveper in sig i ett särskilt hölje.

I en bubbla, helt privat,

avstängd från all världen prat,

går han runt där och håhåjaja-ar.

 

Tittar borton horisonten, klappar sig på magen,

suckar, ser bekymrad ut

och påstår sen han jobbat hela dagen.

 

När man under middan frågar hur långt han är hunnen,

hyschar han med gaffeln, låter maten tysta munnen.

Sedan, frånsett «korv! Jaha!»

och «varför ingen dessert ida*?»

hörs det inte mycket mer än tuggning.

 

Sen i kvällens skuggning drar han åter in i skalen.

Jag gör mitt och han gör sitt

och därpå följer läggningsritualen:

 

Sedan han tatt skorna av och ställt dem invid väggen

följer pressveckspillrandet, modell «den vassa eggen».

Enligt någon åldrig sed

vändes byxan upp och ned.

Benens änder knipes av hans tänder.

Övermåttan känsligt spelar fingrarna mot vecken,

benen släppes, faller ned och byxan hänger, prydligt såsom säcken.

 

Armbandsklockan skruvas upp och kollas mot pendylen.

Till sista molekylen

alla fickors inkråm granskas.

Mynten, oftast sju och tretti,

staplas prydligt rakt och rätt i

högar bakom pipa och pung.

 

Efter borst av tänder, en i sänder, tur till kylen.

Åter med en soda i hann’.

Jag tänker när han fumlar med kapsylen

för att skölja ned albylen:

Där står min man,

min allra som bästa äkta man!

 

Föga gillar jag hans sätt att penetrera maten,

snyta sig i näsduken och kolla resultaten.

Stundom har jag undrat om

han är den typen som

hjälper gummor över gatan – halvvägs!

 

En sorts främling som jag aldrig skulle ta en lift med?

Men jag inser snart det är en djupt disträ man,

han som jag är gift med!

 

Han som jag är gift med är nu åter i fodralet:

Klädd i «tänkar-skalet»

skrider han sin väg mot intet.

Petar örat med sin penna,

stoppar sen i munnen denna,

pendlar från pulpet till tangent.

(Nå) Rätt ska vara rätt och någon gång uti kvartalet

finner han en ton som slår an!

Jag tänker: Jösses! Kors! och Milda Makter!

Ta nu paus i tusen takter!

Du är min man,

min allra som bästa äkta man!

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet


//