// Povel Ramel-sällskapet

Jag räknar dina fräknar

  

Åter huvudsida Sångtexter: HÄR!

 

 

Text och musik: Povel Ramel, 1958. Visan ingick i Idéonversionen av musikalen "Funny boy", 1958-59, där den sjöngs av Sigge Fürst. Betydligt kändare är dock den inspelning på grammofon som gjordes 1959 med Bunny Blom (= Povel Ramel) och Gunwer Bergkvist.

 

 

En, två, tre, fyra, fem!

Nä, stå still! Stå still!

Sex, sju, åtta, nio, tio!

 

Min sommarvän, hur än jag räknar dina fräknar,

så blir dom fler och fler och fler och fler och fler;

liksom en aning att ditt unga hjärta veknar,

har vuxit mer och mer och mer och mer och mer.

 

I ett hölass i allén,

med rufsigt hår och bruna ben,

och med smultronstrå i mun, du mot mig ler.

Men snart är sommar’n slut och alla fräknar bleknar,

försvinner fler och fler och fler och fler och fler;

så låt mig kyssa dom när ännu dom jag ser.

 

Det blir sommar och värme,

och strax har man glömt det där med

vintern, stål och grå.

Se hur stjälk och strå,

i varenda liten vrå,

bara växer och frodas under solen.

 

Det spirar nässlor vid logen,

och där blommar äppelskogen

fröjdande min blick;

dock det raraste att se,

sedan sommar’n gjort entré

är din näsas prick, prick, prick.

 

Min sommarvän, hur än jag räknar dina fräknar,

så blir dom en och två och tre och fyr och fem och sex och fler;

liksom ett hum om att ditt unga hjärta veknar,

har vuxit mer och mer och mer och mer och mer och mer.

 

När du blott så blank och blöt

lämnar böljan är du söt,

som marsipan med små små streck utav kanel.

Men snart är sommar’n slut och alla fräknar bleknar,

försvinner fler och fler och fler och fler och fler,

så låt mig kyssa dom när ännu dom jag ser.

 

Åh, en så’n melodi, va?

Hör så läckert den ligger i varje liten mun, t ex:

i portvaktens,

i skurgummans,

i backflickornas,

i farbror Viktorins,

tandläkar’n

patienten,

sekreteraren,

filosofen

och den gamle dykaren

la, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la, la.

 

Så låt mig kyssa dom och räkna dom,

klappa dom och smeka dom,

kyssa dom när ännu dom jag ser.

 

Tvåtusenfemhundrasju, tvåtusenfemhundraåtta, tvåtusenfemhundranio.

- Nej, för det är ett födelsemärke!

Är det ett födelsemärke, haha, då hoppar vi över det!

Tvåtusenfemhundranio, tvåtusenfemhundratio ……………………..

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet


//