Balladen om kung Styggfrid
Åter huvudsida Sångtexter: HÄR
Text och musik: Povel Ramel, 40-talet.
Visan, med text och noter, ingick i Povels bok "Från Asar till Wasar", 1945. Han sjöng den samma år i radioprogrammet "Över flygellocket". Senare, i radioserien "Ramel i bitar", 1967, framförde han den ihop med gitarristen Martin Kåge. Denna senare inspelning finns med på den exklusiva CD-utgåvan till PR-s medlemmar, "Smått & gott & gammalt & nytt".
Visan har också sjungits av Olle Adolphson.
En gång fanns en kung så rå och dum,
han hade om vett ej minsta hum.
Hans namn som var Styggfrid lät förstå:
Han var rå, han var rå, han var rå.
Hans tankar bestod av två stycken ord,
de orden var dråp och mord.
För mer i hans hjärna fanns ej rum.
Han var dum, han var dum, han var dum, dum, dum.
I källaren stod han jämt på lur,
stack knappnålar i små fångna djur.
Han bröt deras ben och lät dem gå,
han var rå, han var rå, han var rå.
I fängelsehålans gluggar han log
mot fångar som sakta dog.
Han piskade hovet tum för tum.
Han var dum, han var dum, han var dum, dum, dum.
En gång kom en man så mäkta klok
till kungen och fastna på hans krok,
och Styggfrid han slog den kloke blå,
han var rå, han var rå, han var rå.
Den kloke förstod nu kungen precis,
ty han var så väldigt vis.
Han satt i sin cell och tänkte stum:
Han är dum, han är dum, han är dum, dum, dum.
När kungen så högg hans fot så rappt
med yxan, han sa: Det känns ju knappt!
Och då ville Styggfrid pröva på,
han var rå, han var rå, han var rå.
Han släppte sin gäst ur bojorna fri
och hoppade själv däri.
Han dog i sitt eget pinorum.
Han var dum, han var dum, han var dum, dum, dum.
Copyright: Povel Ramel-sällskapet