Viking, 1952-53 och 1963
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
Povel Ramel skrev denna monolog till Martin Ljung och "Akta huvet", d v s den första Knäppuppen, som hade premiär på Cirkus i Göteborg hösten 1952. Föreställningen flyttades därefter till Folkan i Stockholm vid nyåret 1952-53 och gick därefter ut i en tältversion.
När Knäppupp firade jubileum 1962-63, och föreställningen "Dax igen" sattes upp återkom monologen i tältturnén sommaren 1963. Nedan redovisas först texten från "Akta huvet" (den inspelning som finns är ofullständig i slutet) och därefter texten från "Dax igen". Observera också att ursprungsversionen från "Akta huvet" innehåller en visa med två strofer.
Version "Akta huvet", 1952-53
Är det möjligen så, att det är någon som har en liter blod till övers. Jag är nämligen inte så stark – som jag ser ut! Och idag är jag särskilt svag, jag har just gått en rond med ett par av mina läkare, jag har 256 stycken – en för varje sjukdom.
Först gick jag upp till doktor Bylinder, och han hänvisa mig till doktor Vafander, och så gick jag upp till doktor Vafander, och han hänvisa mig till doktor Stickinder. Så gick jag upp till doktor Stickinder, och han hänvisa mig till doktor Bidén. Så gick jag upp till doktor Bidén, och han hänvisa mig till doktor Bidén, och så gick jag upp till dok … - Det är hans bror. Han heter Hans! Men bror hans heter Bror!
Sen gick jag upp till doktor Bidén, och där satt jag och läste Idun i två timmar. Så gick jag upp till doktor Korke, och där satt jag och läste Idun i tre timmar. Samma nummer!
Då kom syster, och då sa jag:
- Snälla syster, får jag komma in, jag har just blivit biten av en pytonbacill, sa jag.
Och så fick jag komma in, och så kom doktor Korke, och så sa han åt mig så här:
- Nå Viking, vad är det för fel på er då?
- Det är fel överallt på mig, sa jag.
- Då får ni gå till en specialist!
Och så hänvisa han mig till professor Slinnfors. Då gick jag upp till professor Slinnfors, och där satt jag och läste Idun i fyra timmar. Samma nummer!
Då kom denna professor Slinnfors och tog rampfebern på mig. Han hade inte mer än stuckit in termometern i rampen … - Då säger denna professor Slinnfors åt mig så här:
- Viking, ni är frisk som en nötkärna!
Men det tror jag att han sa bara för att göra mig glad. Så jag tog och gick upp till homeopat Sackarinder, för att få lite tröst och för att få lite medicin.
Här har jag fått Psykotabyl. Dom ska jag ta en timma före maten. Det är bara det att jag kan inte äta nån mat. Jag blir mätt bara jag borstar tänderna på morgonen. Därför har jag också fått aptitretande medel, Nyktrofatol. Men dom ska jag ta en timma innan jag tar Psykotabyl. Så det går inte det heller.
Därför har jag också fått såna här Sepåfan-tabletter. Dom tabletterna, dom ska jag ta bara för att jag inte tål Nyktrofatoltabletterna.
Men så har jag också fått såna här vanliga sockerpullor. Dom får jag ta när jag vill. Jag ska ju leva också.
Det faktum att jag står här, fast jag borde va’ i sängen
beror ej enbart på att jag är mån om lilla pengen.
Det är nog snarast det att jag har svårt att svika gängen.
På så sätt har jag bli’t en scenens martyr
där jag pendlar från park och till park
med min eviga kvark,
en slags manlig Jeanne d’Arc,
fastän inte så stark.
Det är kallt här inne och dragigt. Jag vet inte var draget kommer ifrån, men jag vet vart det går: Det går på Viking. I vanliga fall är det ju artisten som drar. Här drar det på artisten. Jag måste reva gomseglet, annars blåser jag omkull härinne.
Apropå gomsegel: Ni skulle ha sett min tunga i morse när jag vakna: Den var faktiskt belagd - till sista plats! Temperaturen hade gått upp till den milda grad, och hjärtat slog alla rekord. När jag gick upp på vågen, hade jag gått ner tre kilo. Trots att jag hade blivit tjock i halsen. Tänk - jag var så klen, så när jag drog upp rullgardinen i morse så svartna’ det för ögonen på mig.
Inte nog med det: Längre fram på dagen ….
DUNS! En enkilosvikt faller till golvet!
Nu tappa jag ett kilo igen!
Om jag får lite musik, ska jag sjunga en vers till innan jag dör:
Uti min läkarbok där det står många vackra sager,
jag lärt mig varje sjukdom ifrån mjäll och till podager.
Hur fasen får dom alla plats på mig som är så mager,
som kroppsmässigt sett är en motpol till denna
egyptiska exkonung Fark,
som från tronen fick spark
och försvann på sin ark,
en förarglig monark,
han va’nte heller så stark.
Ni får inte skratta, då drar det på mig. Och applåderar ni, så blåser det på mig. Ska ni applådera, får ni vara vänliga att hålla händerna bakom ryggen, så här. Men då får ni applådera ganska hårt, för jag hör illa också. Mina öron är inte så starka. Det enda som är starkt på mig, det är glasögonen. Dom är så starka så jag får ont i ögonen av dom.
Jag har en dietlista här, men jag ser den inte. Jag ser knappt vad klockan är. Jag ska gå hit bort och titta. Fem över halv nio. Jag ser bättre på långt håll.
Det är visst tid att ta pulsen också. En --- Javisst, doktor Bidén tog den i morse kommer jag ihåg.
-------------------------- OFULLSTÄNDIG INSPELNING!
Version "Dax igen", sommaren 1963
Är det möjligen så, att det är någon som har en liter blod till övers. Jag är nämligen inte så stark – som jag ser ut! Och idag är jag särskilt svag, jag har just gått en rond med ett par av mina läkare, jag har 256 stycken – en för varje sjukdom.
Först gick jag upp till doktor Bylinder, och han hänvisa mig till doktor Vafander. Så gick jag upp till doktor Vafander, och han hänvisa mig till doktor Stickinder. Så gick jag upp till doktor Stickinder, och han hänvisa mig till doktor Bidén. Så gick jag upp till doktor Bidén, och han hänvisa mig till doktor Bidén. Så gick jag upp …… Det är hans bror. Han heter Hans! Men bror hans heter Bror!
Så gick jag upp till doktor Bidén, och där satt jag i väntrummet och läste Veckojournalen i två timmar. Så gick jag upp till doktor Korke, och där satt jag och läste Veckojournalen i tre timmar. Samma nummer!
Då kom syster, och då sa jag: Snälla syster, får jag komma in, jag har just blivit biten av en pytonbacill. Då fick jag komma in, och så kom doktor Korke, och så sa han:
- Nå Viking, hur har vi det med andningsorganen?
- Ja, sa jag, min vänstra lunga är inte så stark, MEN DEN HÖGRA!
- Ja, sa Korke, då får du gå till en specialist, och så hänvisa han mig till professor Slinnfors. Gick jag upp till professor Slinnfors, och där satt jag och läste Veckojournalen i fyra timmar. Samma nummer!
Då kom professor Slinnfors och tog rampfebern på mig. Han hade inte mer än stuckit in termometern i rampen så sa han:
- Viking, sa han, ni är frisk som en nötkärna!
Men det tror jag att han sa bara för att göra mig glad, så jag tog och gick upp till homeopat Sackarinder för att få lite tröst och lite medicin.
Här har jag fått Psykotabyl. Den ska jag ta en timma före maten. Det är bara det att jag kan inte äta nån mat. Jag blir mätt bara jag borstar tänderna på morgonen. Därför har jag också fått aptitretande medel, Nyktrofatol. Men den ska jag ta en timma efter jag har tagit Psykotabyl. Så det går ju inte det heller.
Därför har jag också fått såna här Sepåfan-tabletter. Dom ska jag ta bara för att jag inte tål Nyktrofatoltabletterna.
Men så har jag också fått vanliga sockerpullor. Dom får jag ta när jag vill. Jag ska ju leva också.
Det är kallt här inne och dragigt. Jag vet inte var draget kommer ifrån, men jag vet vart det går. Det går på Viking. I vanliga fall är det ju artisten som drar. Här drar det på artisten. Jag måste reva gomseglet, annars blåser jag omkull härinne.
Apropå gomsegel: Ni skulle ha sett min tunga i morse när jag vaknade. Den var faktiskt belagd - till sista plats. Temperaturen hade gått upp till den milda grad, och hjärtat slog alla rekord. Jag var så klen, så när jag gick upp på vågen så hade jag gått ner tre kilo. Trots att jag hade blivit tjock i halsen. Jag var så klen …..
DUNS! En enkilosvikt faller i golvet!
Nu tappa jag ett kilo igen!
Jag var så klen, så när jag drog upp rullgardinen i morse så svartna det för ögonen på mig.
Det är inget att skratta åt, för då drar det på mig. Och applåderar ni åt mig så blåser det på mig. Ska ni applådera får ni hålla händerna bakom ryggen, så här. Men då får ni klappa ganska hårt, för jag hör illa också. Mina öron är inte så starka. Det enda som är starkt på mig, det är glasögonen. Dom är så starka så jag får ont i ögonen av dom.
Jag har en diet... - Nu är det dags och ta pulsen också. En --- Javisst, doktor Bidén tog den i morse, kommer jag ihåg.
Nu är det dags och ta en slurk igen!
Hej!
Det har i alla fall haft det goda med sig att jag just i dagarna har blivit Sveriges första medicinmannekäng. Säkert känner ni igen ifrån dom här annonserna:
Jag har gått över till Albyl!, eller:
Vägen till mannens hjärta går genom Apoteket!, eller:
Lyssna på ert hjärta, andra gör det!
Som extrajobb har jag blivit röntgenfotomodell. Ni vet det här när man fotograferar armarna så ser man benen. Genom att jag var så tunn så behövde dom bara använda smalfilm.
Fast ibland tjata läkarna om min påstådda friskhet så jag blir stressad av att höra dom. Jag försökte med vitamintabletter, men det gör jag aldrig om. Dom mår man ju bara bra av.
Fast ibland kan det bli för mycket av det goda också. Ett tag åt jag så mycket järnmedicin, så läkarna var tvungna att underredsbehandla mig mot rost.
Till sist var jag så dålig, så jag var tvungen att ha direkttelefon till Astra.
Det här knät har jag haft ont i länge. Det är inte att undra på. Lyssna får ni höra: Riktar mikrofonen mot knät och ett vattenfall hörs! Det kan väl aldrig vara vatten i knäna!
Ska det låta så här när man ska sova: Riktar mikrofonen mot huvudet och ett starkt klockliknande oväsen hörs!
Magen är inte riktigt vad den har varit: Riktar mikrofonen mot magen och ett starkt skvalpliknande ljud hörs!
Hjärtat har var i bättre trim också: Riktar mikrofonen mot hjärtat och starkt bultande ljud hörs!
Det är ett tungt liv jag för!
Den här tegelstenen den bär jag med mig bara för att jag aldrig orkar kasta bort den.
Jag har fått övergå till mittbena också, annars ramlar huvudet på sned så här.
Det bästa beviset på min klenhet är i alla fall att förr i världen när jag var stark och frisk, så kunde jag utan vidare göra så här:
Viking gör en perfekt enhandsvolt!
Det, det skulle jag aldrig orka nu!
Copyright: Povel Ramel-sällskapet