Tröstaren
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
För Youtubeklipp, länka HÄR!
Text: Povel Ramel, 1974. Liten lessen Lisen (Wenche Myhre) tröstas av farbror Axel (Povel Ramel) i en lite förvirrad monolog ur krogshowen "Andra varvet runt" ("PoW Show II), 1974.
(Övergång från numret ”Rahuj, rahuj, rahuj”)
Lilla barn! Hur är det frågan om? Vad är fatt?
Jag tror så på männen, men svikes i ett, jag är nog det syndaste om man har sett. Åh, nu kommer det igen! ÅÅÅ!
Lilla barn!
ÅÅÅ!
Lilla, lilla barnbarn!
ÅÅÅ!
Lilla, lilla, lilla barnbarnsbarn!
(Något ohörbart som Tröstaren tolkar som ”skåp”)
Skåp? Ska du ha ett skåp?
ÅÅÅ!
Vad ska vi ha i skåpet?
(Något ohörbart som Tröstaren tolkar som ”skatbo”)
Skatbo? Om du känner att du vill ha ett skatbo, och vill gråta ut mot farbror Axels Torsten så ska du göra det.
Vi ska se, vi ska se, vi ska dilidiluttan se, om vi inte har en liten näsduk, så får vi hålla till godo med något annat har jag inte heller.
Du förstår kärleken, kärleken är ett besynnerligt kapitel mitt barn, för den gäckas och gäckas och gäckas ideligen, så har det alltid varit, jag kommer ihåg när jag själv var en liten flicka som jag var så rysligt förtjust i, och hon grät och grät och grät och dessutom grät för hon var nämligen så betuttad i en gosse som hette Malkolm kallades jag på den tiden då man gick omkring i såna här franska byxor.
Franska byxor?
Man gick omkring i såna här franska byxor: ”Franska byxor, det har Beethoven aldrig haft”. De kallades för Beethoven-slacks de där, det var en slags byxor med nåt franskt mode, de hade Frans på sig. Jag kände honom mycket bra, Frans. De hade Frans på sig där nere, men icke där nere. Det var ett mode som hette petite joyeux, tror jag, det var franska, men inte ska du stå här och gråta för den sakens skull, lilla barn.
Du förstår, livet är så rikt och har så mycket att erbjuda oss. Tänk bara på gödkyckling.
Gödkyckling?
Ja, men tänk bara på gödkyckling. Se på din gödkyckling, andra ser på den. Du måste tänka dig för, förstår du. Det är ganska gott. Om du har en gödkyckling framför dig så måste du tänka att det är gott.
(Liten Lisen fnissar under näsduken)
Om du får den rätta såsen … Du ska inte gråta med näsan mitt barn.
Om du får den rätta lilla såsen som kringgärdar det där fågelskrovet, så kan det bli rysligt gott. Och dessutom måste du se till att köksmästare Lavemander är med i köket. Mandus Lavemander, det är en mycket gammal god vän till mig. Vi brukade gräva skjutling tills… skjuta grävling tillsammans. Men se grävlingen smakar inte gott om man inte kan tona den med nån arom av nån sort.
Ta till exempel hallonarom. Det tycker jag är gräsligt dåligt, men åkerbär, åkerbär är ganska glest mellan, det är svårt att hitta de där små rackarna. Och så måste man vara väldigt försiktig, jag begriper inte varför de ska envisas och hälla på likör, det tar ju bort fruktsmaken totalt.
Säg, vad heter du min lilla Margareta kanske?
Jag heter Lisen!
Lisen! Lisen! Ha, lustigt sammanträffande. Ett lustigt sammanträffande. Det hade ju jag en syster vars kanariefågel brukade säga. Det var en liten trasslig gul fjäderboll min syster, vi brukade mata henne med solrosfrön kommer jag ihåg. Det var en stor ordning och ganska ful i näbben vill jag minnas.
Jag kommer speciellt ihåg, speciellt en gång då den sa så här, jag har glömt vad den sa, men jag minns att vi tyckte inte det var något roligt att sitta och höra på det där tramset.
De hade i alla fall döpt den här fågeln, efter en tid så vande man sig vid den, den hette: (härmar kanariefågelns läte).
(Lisen försvinner obemärkt!)
Och det menar jag är ju ett ganska lustigt namn på en syster, det var på den tiden vi bodde hemma hos mina föräldrar hade flyttat, men vi hyrde i andra hand.
Och det ska du inte stå och vara gråtledsen för och ens då, för det fanns olycklig kärlek på den tiden också. Det drällde av olycklig kärlek, krossade hjärtan låg formligt i drivor på trottoarerna. Man fick bana sig. De brukade ligga två och två kom jag ihåg. Jo, det var nåt system med det där, de var helst två och två, de sysslade väl varligt med kärlek, vart man kom så höll de på med kärlek. Vad skulle de göra?
Det var ju överallt folk som … och det var duktigt folk, mycket, mycket duktigt folk. En del var nästan onödigt duktiga, tyckte jag. Den allra duktigaste han var ett sånt här, han var ett sånt här cykelbud.
Jo, han var cykelbud, det kommer jag ihåg för de brukade skoja med honom och säga: Nu är det många runt honom. Nej, så sa de inte, så sa de inte, utan: Nu är det många om budet, sa de. Det tyckte jag var så välfyndigt det där, jag hade ganska roligt åt det där, många om budet. Själv var jag inte så duktig, för min cykel hade gått sönder. Den lilla pumpen hade gått ”bott”. Så jag fick ta till små trick, jag fick ta till små trick för att hålla mig populär, så att säga.
Jag vet, och jag kommer håg, att jag kunde till exempel vissla genom slipsen. Jo, jag var ganska överdängare på det där att vissla genom slipsen. Man jag fick ju sluta med det, för det är ju ingen som vill höra på en som står och visslar genom slipsen. Det är trams.
Och så kunde jag skratta utan det det syntes, Jag kunde skratta utan det det syntes. Jag vet inte var jag hade fått det där ifrån. Jag stod bakvänd och så vände jag mig till och då hade jag skrattat och då syntes det inte. Jag tror jag kommer ihåg, jag tror jag kommer ihåg:
(Vänder sig om, kraxskrattar)
Såg ni det?
Var man stadd vid kassa, vilket man inte var, men VAR man stadd vid kassa, vilket man inte heller var, men VAR man stadd vid kassa så bjöd man naturligtvis ut flickorna på konditori var man kanske inte så ofta, men på restaurang hade man ju aldrig råd att gå för där var så rysligt dyrt. Och då hamnade man ju väldigt ofta på kinematografen. Och där kunde de visa såna här kärlekspar som var både hyggliga och duktiga och som rörde sig på alla möjliga sätt.
Och jag kommer ihåg att när man kom hem för att praktisera det där då brukade filmen alltid gå av. Man hade så dåliga doningar på den tiden. Och så hade man en vevgrammofon, det var mycket viktigt, en sån här med vev som man vevade och lock som man fällde upp, och det var handtag till så man kunde bära den med sig. Ibland fick man bara med handtaget, kommer jag ihåg.
Och då var det ju speciellt lustigt ifall någon råkade säga: Oskar, kan du ge mig ett handtag, för då gav man ju honom eller henne om det var en hon som hade ropat så fick de ju de här … Å andra sidan hade man ju ingen grammofon då, för den kom senare. Det här var långt tidigare.
Och jag kan inte begripa, jag kan inte begripa varför min farfar älskade och stänga av den där grammofonen, för flickorna de bara försvann, dom inte så mycket som tittade på min frimärkssamling. Och den hade ju blåst all världens väg, om fönstret var öppet det kom jag inte ihåg.
(Liten Lisen har smugit sig in igen, nu med hippiefrisyr)
Apropå det, brukar du nånsin besöka Jordbrukarbanken för där har jag mina lå… Men nu ser jag ju en förändring. Nu strålar det om dig. Nu är du ju glad igen. Du står där och suger på varje minut.
I väntan på Knut!
Knut?
I väntan på Knut!
Ha, då har ju jag som heter Herbert inte mycket här och göra. Förresten, du påminner mig, du påminner mig att jag ska gå och betala min årsavgift till Kennelklubben. Nu går jag!
(Övergång till numret ”I väntan på Knut”)
Copyright: Povel Ramel-sällskapet