Rock-Fnykis
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
Detta revynummer, skrivet av Povel, ingick i Knäppupps tältturné, sommaren 1958, KARL GERHARDS ERIKSGATA. "Bertram Fnykström som tonsättare" stod det i revyprogrammet, men "Rock-Fnykis" fick det sedan heta vid skivutgivningen. Det är en monolog med visinslag.
Har ni inte sett en tonsättare förut? För tänk att jag är det! Tonsättare Bertram Fnykström står det på visitkortena! Och tror ni mig inte, kan ni titta på visitkortena! Jag har själv tryckt dom!
(Lämnar ett visitkort till en i publiken)
Låt det gå runt!
Jo, som säkert de flesta av er känner till …..
Visslar.
Jag ska bara sätta en ton till här. Var ska jag sätta den nu då? Jag sätter den här så länge.
Jo, som säkert de flesta av er känner till, så har jag under en följd av år helhjärtat och hemvant rört mig genom flertalet artistiska och kulturella verksamhetsfält.
Men ändå! Trots mina många framgångar, så har det ändå varit någonting som liksom har fattats. Det har varit någonting som har legat på botten av mig och molat och gnagt, nå’nting som har pockat och trängt på. Ibland har det trängt på alldeles förfärligt. Och en gång höll det på och pocka över.
Och så en dag, en dag i förra veckan, när jag stod där hemma på gården och som vanligt höll på med att göra …. just ingenting, så kom det över mig igen. Starkare än tillförne, det molade och gnagde, pockade och trängde på, jag kände hur det svartna’ för ögonen, jag blev alldeles torr i halsen, och så mola’ det till, och så pocka’ det till, och så gnagde det till, och se’n kände jag att plötsligt på en gång kom det didedidelalala, dodedidelalala, teram teram teram terampampam! Det var musik jag hade lidit av!
Det var musiken som hade saknats i min verksamhet, och så hörde jag en röst inom mig som sa’: Bertram! Är du där? Bertram, sa’ rösten, du ska bli tonsättare! Och då gjorde jag det!
Men även om jag nu så att säga hade funnit mitt kall, så vill jag ju inte på en gång bli jämförd med mina stora kolleger på området. Jag tänker på så’na toppmusiker som Mozart och …. vad heter han den andre, nja det ska finnas en till, Mozart och Dwosak. Dom fick ju sin kallelse redan som underbarn dom. Jag blev ju inkallad så sent som förra påsken, jag. Och inte var jag precis nå’t underbarn då inte! Jag försökte nog i början att spela både i kortbyxor och livstycket, men det lät ju inget bättre för det inte.
Men trots den där tjuvstarten ifrån de gamla mästarnas sida, så ska ni inte tro att jag vill vara missunnsam mot dom för den sakens skull. Jag ger dom gärna min eloge!
Ta bara en så’n som Beethoven till exempel. Det är inga dåliga sånger han har gjort! Ta den här nya, till exempel, Beethovens nya! Den här …:
(Visslar Beethovens ”Månskenssonat”)
… och så byter det:
(Fortsätter vissla Beethovens ”Månskenssonat”)
Det är inga dåliga grejer!
Vi har en så’n här som ”Brach”! Han som använde sig utav det här matematiska systemet, som jag själv brukar betjäna mig av ibland, och som går ut på detta att man dividerar antalet toner med antalet takter; se’n är det bara att fylla på med ord. Står man där med en koral i handen! Det var så jag gjorde mina första provbitar. Jag tog dom och så gick jag upp till musiklärar’n därhemma, och så räckte jag fram dom med ett: Vad tycks?, sa jag!
Nåja, nu hade jag i alla fall inte räknat med att bli uppskattad under min livstid. Men det kommer väl andra tider!
Och så har vi det här med inspirationen. Det är mycket viktigt för en tonsättare. Utan den, ska jag tala om, skulle vi allt leva i en ganska så sonatfattig värld.
Inspirationen, står det enligt hävderna, öses ur trenne olika källor, skogen, flickan och flaskan! Men jag pröva’ alla tre jag. Ska man tonsätta så ska man!
Så kom också mitt stora genombrott, och det kom faktiskt med anledning av Hagbröfors 200-årsjubileum som samhälle. Man hade utlyst en pristävlan om bästa hyllningskompositionen med anledning av festligheterna. Och jag ut i skogen med flickan och flaskan!
Jag komponera’ och slet, jag varken åt eller sov på en hel vecka. Jo, sov gjorde jag, kommer jag ihåg nu, och åt jag så inte var det mycke’ inte!
Men jag märkte mer och mer hur mitt verk börja’ ta formen av en hyllningskantat till nya kraftverket därhemma. Och det blev en ganska helgjuten hyllning till hembygden som jag inte är rädd att låta övriga Sverige ta del av också. Följesamt nu pojkar:
Se Svarte Rudolf han dansar …
Ja, man får stjäla fyra takter ifrån en annan bit, det säger dom ingenting om …..
Se Svarte Rudolf han dansar
med sin runda arm om sin hals.
Isabella, och lyssnar till tärnor och mås,
som sjunger om kärlek och solsken och sång.
Ut på havet vida, ska vi glida i en grönmålad båt.
Farväl! Farväl!
Den lilla anden till himlen fooor
till kraftverket i Hagbröfors!
Olé!
Den där tog jag första pris med. Men som ni märkte allesammans här så rörde det sig om ett typiskt sammansatt verk.
I fortsättningen så övergick jag mer och mer till rena originalidéer, och då gäller det att hitta fräscht och nytt motiv med lika ingredienser av romantik, dramatik, tragik och en smula erotik.
Ofta är det ju själva slumpen som står till tjänst med motivet, som den där da’n när jag ramla’ i sjön ifrån bryggan hemma. Då slog jag mig plötsligt: Varför, varför skrivs där icke en komposition om havets folk, om deras liv och problem? En visa om sjömän? Och då gjorde jag det!
Kalle ska han heta, det hade jag klart för mig. Det låter saltvattenstänkt och bra. Och så rimmar det också. Nu var frågan den: Vad skulle jag göra med Kalle? Jo, finurlig som jag är, så satte jag honom på en båt som gick ner till Söderhavet. Då hade jag fått in lite romantik där, och det tog jag och förstärkte genom låta Kalle sitta där nere och längta’ efter flickan i Sverige, som satt och längta’ efter Kalle i Söderhavet. Då hade jag två som längtade, och då hade jag fyllt romantikkvoten, tyckte jag.
Så tog jag och spetsa’ till det med lite dramatik genom att låta båten på hemvägen från Söderhavet råka in i en fruktansvärd trombon. Och förlisa med man och allt. Utom med Kalle, som fiskades upp och kommer hem till fosterlandet för att hitta sin flicka i armen på Gösta. Det var tragiken!
Nu ska ni inte tro Kalle lät sig nedslås. Han tog hyra på nästa skonare och for bort över haven. Varthän? Tja, säg det! Nya hamnar, nya famnar! Visan mynnar ut i ett frågetecken. Eller som jag så skickligt har fått till det på slutet:
Och kommer väl aldrig hem! Kalle!
Hörde ni rimmen och resonen här? Det måste vara rim och reson i visorna. Vill man helt frångå såväl rim som reson, så kastar man över produktionen och börjar skriva barnvisor. Då kan man ta i med vad som helst, dom hör i alla fall inte på. Här har jag min sista:
Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.
Hej, sa’ Tork till lille Kvark:
Känner du igelkotten Pilt?
Han som har varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar!
Hör du hans lilla runda tass,
när som han trippar på sitt pass?
Tripp och trapp och trypa!
Se hans lilla faster!
Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron.
Han har inget eget hus,
allt i sin stora näsa.
Söt och blöt är skogens fe!
Trollen är bjudna hit på té!
Det lilla trollet! Pass för de’!
Nu ska mormor bada!
Väva och spinna natten lång!
Prinsen är här i fjorton språng!
Hipp och hopp och häppla!
Hästen heter Sverker!
Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran.
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor.
Gyllenkrull och Sockertipp:
Kom ska vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nå’t!
Sov du lilla tryne!
Kungen är full av stock och sten!
Skogen är full av lingonben!
Per är full av tomtar!
Hur ska Lillan orka!
Ja, jag tyckte det var nå’n som ropa’ Da capo! Det var tur jag hann in igen då!
Jag har översatt några amerikanska Da Capons. Den första har jag kallat för ”Hyllning till svensk ungdom”:
Schlagern av i dag har fått en säregen profil
av herr Anka och herr Steele,
och så Presley.
Ända sen den stora sjukan först bröt ut i fjol,
har jag tränat på’t
med en egen låt,
för nu ska jag bli idol!
Små flickor, kom, kom, kom, kom, kom
i rock ’n’ roll, tralalala,
rock ’n’ roll, och hoppsansa!
Är det nån som vill förneka att det svänger som det ska?
Hej och hopp, och rock ’n’ roll!
Gå och bada, Tommy Stål!
Och ungdom, bered er på en chock
i Fnykis rock!
Hoppla!
Skivorna, de travar sig hos varje diskofil,
med herr Anka och herr Steele,
och så Presley.
Filmerna är fyllda utav samma slags ackord:
Rock Around the Rock,
och så Jailhouse Rock,
och så Rock i örtagård.
När kommer Nordisk Tonefilm
med rock ’n’ roll, tralalala,
rock ’n’ roll, och hoppsansa?
Den är visserligen hemvävd, men den sitter som den ska!
Hej och hopp, och rock ’n’ roll!
Flickor små, stäm upp ett vrål!
Kom hit och ryck av mig var sin lock
i Fnykis rock!
Hoppla!
Jag vill också tjäna hop till swimmingpöl och bil,
som herr Anka och herr Steele,
och så Presley.
När på ena kungatronen av en lycklig slump
det har blitt vakans,
vill jag ta min chans,
så när Elvis gör sin lump,
då dyker jag i stället upp
med rock ’n’ roll, tralalala,
rock ’n’ roll, och hoppsansa!
Stanna kvar i vapenrocken, Putte, detta klarar jag!
Hej och hopp, och rock ’n’ roll!
Se, nu spinner Bertrams bål!
Och ungdom, bered er på en chock
i Fnykis rock!
Ev’ryhopa:
Rock ’n’ roll, tralalala,
rock ’n’ roll, och hoppsansa!
Är det nån som vill förneka att det svänger som det ska?
Hej och hopp, och rock ’n’ roll! …
Copyright: Povel Ramel-sällskapet