Kanonkungen Folke Lavetti
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
För Youtubeklipp, länka HÄR!
Monolog skriven av Povel Ramel / Hans Alfredson / Martin Ljung, 1960. Den framfördes av Martin Ljung i revyn "Alla 4" på Idéon, 1960-61, och i revyns tältversion, "Semestersångarna", sommaren 1961.
PRESENTATION: Mina vänner: Knäppuppdirektionen har nöjet och frimodigheten att presentera kanonkungen Folke Lavetti, direkt från Cape Canaveral. Var så god!
Kanonkungen kommer in, rättar till kanonen, lägger i ved + några skedar krut från en säck.
Mina damer och herrar! Då jag ännu har några minuter över innan jag ska skjuta mig, och då vi inte lär ses på ett bra tag, ska jag be att få yttra några ord om mig själv och min kanon.
Redan som liten knallhatt så lärde jag mig skjuta upp saker och ting, för det mesta på obestämd tid.
Under skoltiden hemma i Bofors så brukade vi ibland smita in på kruthuset för att smygröka.
En dag när vi som vanligt satt där några stycken och kallpratade så sa plötsligt rektorn: ”Psst, grabbar, det kommer nån. Släng fimparna!”.
Då jag ögonblicket senare passerade tuppen på kyrktornet så slog det mig plötsligt: Ska man inte kunna göra sig pengar på sånt här.
Jag hade knappast hunnit ta mark riktigt ordentligt förrän mamma stod på bron och ropade: ”Folke, du är ju förbjuden att ta mark hos grannen. Gå och tvätta dig du, du ska bli kanonkung.” Sagt och tvättat!
Min första kanon den tillverkade jag själv av ett avloppsrör och två gamla barnvagnshjul. Krut fick jag inte använda inomhus. Jag använde mig i stället av rep. Ena änden band jag i midjan, den andra i dörrhandtaget – hoppade fort ner i kanonen och ropa’: ”Farmor är fånig, farmor är fånig, farmor är fånig, farmor är få … och käringen in och jag ut!”. Det var första gången jag träffade min farmor riktigt ordentligt.
Men hur det var. Tiden gick och jag sköt i höjden. Snart såg jag min första riktiga kanon. Gården därhemma blev på tok för trång och såg för övrigt ut som en gammal schweizerost Jag hade därför hyrt in mig på Järvafältet, och där låg jag nu och väntade på smällen. Jag var så nervös, så jag höll på att skjuta på mig. Tidigare hade jag nämligen bara skjutit lite löst med min lillebror, om det är nån som minns honom.
Alltnog, nu låg jag där. Min fader tittade lugnande ner i loppet och så sa han: ”Sköt dig nu, min gosse”. Och då gjorde jag det. Hipp, sa det! Huj vad jag flög iväg, men oj vad jag bommade skyddsnätet i Småland. Jag hamnade i stället på ASEA i Västerås, där jag satt och gjorde motstånd i tio år.
Alltnog, jag tjänade ihop till den här kanonen, jag kunde intensifiera min träning, och snart kunde jag också ta mitt första offentliga engagemang, som kanonkung på olika nöjesfält.
Nu är det bara så att det är en typisk långskjutande kanon, det fanns inget tivoli som var stort nog. Jag kom då på den förträffliga idén att låta avfyra mig från Hollbergs tivoli i Kiruna, och landa på Strömbergs tivoli i Trelleborg; så kunde jag på så sätt utkvittera dubbla gager.
Denna min skumma trafik upptäcktes emellertid ganska snart av luftfartsstyrelsen. Jag sökte nytt arbete och hamnade på Kungliga Postverket, där jag hade hand om utbäringen av postförskott till yttersta havsbandet, där isarna varken bar eller brast. Jag blev mycket populär där ut bland befolkningen, som allmänt kallade mig för den levande lantbrevkulan. Folke, sa man, han kommer som ett skott på posten.
Det var under denna tid som jag konstruerade den här behändiga sugkoppen som fäste galant på vilka plana ytor som helst. Det var halt där ute på kobbarna, man drattade i sjön och blev fuktig, men tack vare den här sugkoppen, som jag förresten döpt till Desirée, tack vare den så sa det alltid schvabb i bergväggen och vibrerade tills man kom och plockade loss mig.
Nu var det bara så att jag en gång mitt över Bromma så satt jag fast i en DC7:a och fick hänga med ända ner till Bangkok (alt./ Havanna). Sen blev jag hemskjuten på konsulatets bekostnad.
Men jag hade fått ytterligare en strålande idé, kan jag, så kan andra, tänkte jag. Den gick ut på att konstruera ett speciellt patronmagasin för gruppresor, där man lägger turisterna på matarband och skickar väg dom i en hastighet av 36 drumlar i minuten. Vid dessa tillfällen använder jag mig alltid av räfflad pipa med tanke på de amerikanska dollargummorna som är nog så skrynkliga i ansiktet.
Då jag i kväll kommer att skjuta mig över Sörmland har jag först att utfärda en skjutvarning: Farligt område, en sektor begränsad av två linjer dragna från varandra 2 distansminuter sydsydost Södertälje stadshotell. Pass på, nu kommer jag!
Det var en sak till här: Om ni av någon händelse när ni går härifrån ikväll skulle träffa på mig liggande ute i terrängen! Vad ni gör! Rör mig icke! Jag kan vara en blindgångare.
Framför allt, kom inte med nån dum kommentar som: Varför ligger patron där och pyser?, för då smäller det!
Kanonkungen rättar till kanonen. Hämtar en stege och klättra upp i kanonmynningen där han hämtar upp ytterligare en stege varefter han ställer tillbaka den gamla.
Smörjning av sugkopp!
Kanonkungen börjar klättra upp till kanonmynningen på den hämtade stegen, avbryter sig och hämtar en termos, varefter klättringen fortsätter. Väl där upp börjar nedräkningen:
Fertig! – Fertig!
Kontakt! – Kontakt!
Fünf – Fünf!
Vier! – Vier!
Drei! – Drei!
Zwei! – Zwei!
Eins! – Eins!
Und null! – Und null!
Und so weiter!
Kanonkungen öppnar sidluckan och tänder ett tomtebloss utanför. Väntar! Efter en kort stund:
Har ni hört om det har smullit ännu?
Då kommer smällen! PANG! Kanonkungen far ut, tar sig över ändan och härmar publiken: Ha! Ha! Ha!
Copyright: Povel Ramel-sällskapet