Fracken
Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!
För Youtubeklipp: Länka HÄR!
Text: Povel Ramel och Martin Ljung. Monologen framfördes av Martin Ljung i revyn "Djuprevyn 2 meter" på Idéon, 1953-54.
Jag hade beställt två stycken till i kväll. Det blev bara en färdig. Det är den här. Men, det är skräddaren, han hade sagt att jag skulle, eller rättare lovat, att den här fracken – sagt – att den här fracken skulle vara färdig till ikväll. Den är inte färdig!
Det är inga slag här. Det är fortfarande bara en ärm här. Och här är det ingen ärm alls. Men vad ska man göra. En revy är ju alltid en revy. Man kan ju inte komma in i bara skjortan heller. Ja, kan och kan, det är klart att man kan görat, men då bör man ju åtminstone ha en frack på sig.
Skräddaren han frågade mig om jag ville ha en färdigsydd frack, eller om jag ville ha den skräddarsydd. Skräddarsydd? Inte fasen ska den va skomakarsydd inte.
Men färdigsydd blev den inte. Den här ärmen här: Den är inte här. Men på måndag då ska jag få den här felande ärmen, och då ska jag också få slag. Det tror jag gärna. Det är väl då jag får räkningen. Den är nog färdig före fracken här.
Men det är inte bara att hoppa i en frack och tro att den ska sitta perfekt på en gång utan man måste prova sig fram här i – här i fracken. Jag skulle vilja se den frack som är färdig och provad utan att vara sydd. Eller rättare sagt som varken är färdig eller sydd utan att inte vara – det.
Dom ha lagt ut en långrev här också. Och nålar! Vad är det här nu då? Det här motsvarar hålfotsinlägget.
Jo, skräddaren, skräddaren han frågade mig om jag inte ville ha fracken längre. Det är så dumt! Det var ju den gamla fracken jag inte ville ha längre. Det var ju därför jag kom till skräddaren och ville ha den här fracken. Det förstod inte den där dumma skräddaren utan han körde ut mig, men då var det jag som vände om och så tog jag och skällde ut skräddaren riktigt ordentligt – i mina tankar.
Men det är inte fråga om hur man ser ut, utan det är fråga om vad man gör. Jag ska inleda med en välkomstkuplett jag sjöng första gången när jag stod på en scen. Jag ska aldrig glömma den kvällen. Det var min debut. Jag började nynna på den här gamla kära ”Välkomna hit allesammans ikväll, ta del av publikens jubel, deras blommor, deras konfekter, inte bara i askar utan även i lös vikt”.
Ja, till och med själva vikterna var med ibland. Men jag kände, jag kände just den kvällen att det var då som jag riktigt på allvar slog igenom. (Martin slår igenom golvet!)
Copyright: Povel Ramel-sällskapet