// Povel Ramel-sällskapet

Måsarne

 

En dikt av Eva Sophie Drömmington (Povels alter ego) ingående i hennes diktsamling ”Den ståndaktiga pistillen”. Finns med i ”Min galna hage”, 1957.

 

Nog ville jag jag vore

en mås i blånan sky,

så att jag kunde sväva

långt bort mot hemmaby.

 

Men ingen mås i himlen

kan flyga fatt sin dröm;

och ingen mås kan segla

mot Ödets strida ström.

 

Ej finnes nog av skyar

att skänka evig tröst;

och ingen mås i världen

kan fly sin ålders höst.

 

Ej finnes nog av stjärnor

att tända liv som flytt;

och ingen mås kan flyga

mot gårdagen på nytt.

 

Min heta längtans häckplats

är alltför evigt fjär;

dit bär mig inga vingar,

hur vita än de är.

 

 

Här får man väl ändå säga att Ewa lyckats fånga in och binda i ord en av de stora SANNINGAR som i alla tider rubbat cirklarna för såväl måsar som människor: Den om Åldrandets Förargliga Omutlighet.

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet

 


//