// Povel Ramel-sällskapet

Vi minns Ulf Peder Olrog (1919 - 1972)!

 

BildUlfPederOlrog                       BildHoppaIByxornaPovel

 

Två stämband som beslutsamt sammanknytas:

Ulf Peder Olrog sjunger egna verk.

Det låter som om stiftet borde bytas.

En fulsnygg sångmö, klädd i rosa särk.

En hambo, ömsom glad och ömsom trumpen,

framstampad av berusat vanligt folk

så pavan sirligt svänger bakom gumpen,

mens länsman ligger döende vid pumpen.

En färd till drömmars land, fast i en gisten holk.

 

Tage Danielsson står för ovanstående hyllning till Ulf Peder Olrog i en vers i sin dikt "Det eviga", 1967 (travesti på Esaias Tegners "semisekulärsång"). Ja, Tage sjöng Olrogvisor med stor förtjusning under sin Uppsalatid har han berättat. Och det där med Olrogs stämband ska man inte ta så allvarligt. Det var Ulf Peders vän Håkan Norlén som var först med att beskriva Olrogs röst, när han i en minnesbok skrev "Han ägde en baryton som i lyckliga stunder kunde jämföras med den mänskliga rösten". Visst, Ulf Peder var ingen skönsångare, men det brukar sällan visartister vara.

 

Ulf Peder Olrog föddes 27/2 1919 och växte upp i Nyköping. Han utvecklades till en av våra stora visdiktare. Dessutom ägnade han sig åt visforskning, d.v.s. "studier i folkets visor" (hans licenciatavhandling i Uppsala 1951 hette så). Svenskt visarkiv var han också med och grundade och blev arkivets första chef 1951-54.

 

Ulf Peder Olrogs visor fanns på mångas läppar när de nådde ut under 40- och 50-talen, t.ex. "Samling vid pumpen", "Tjo och tjim och inget annat", "Schottis på Valhall", "Resultat av plöjningstävlan", "Balladen om herr Rosenbloms spelmän". Ja, Rosenblom, eller magister Edvard Rosenblom, var Ulf Peders alter ego när visorna gavs ut i ett antal häften från 1945 till 1957 - häften som sedan sammanställdes i en enda visbok, 1958. Ett häfte med nya visor kom sedan ut 1970. Även om Olrog tidvis varit lite bortglömd, så har artister som Jeja Sundström och Sven-Bertil Taube gett honom viss renässans

 

Många musikaliska genrer fanns representerade bland "Rosenbloms" visor, också jazz och "jamaica-sväng"; det sistnämnda var föregångare till calypson som Ulf Peder kom i kontakt med redan 1946. Han åkte då lastbåt till Karibien på sin bröllopsresa, vilket resulterade i vishäftet ROSENBLOM I VÄSTINDIEN, 1947. (Jämför detta med Povels lastbåtsresa till samma ställe 1960, vilket ledde till visan "Måste vägen till Curaçao gynga så") 

 

Ulf Peder skrev även åtskilligt till revyer, främst till Kar de Mumma. Som exempel kan nämnas Annalisa Ericsons praktnummer "Sodom och gomorra" (i ETT UPPSKATTAT NÖJE, 1956) och Lars Ekborgs och Sven Holmbergs "Köp en tulpan" (i SLOTTSTAPPNING, 1960).

 

Ulf Peder samarbetade också med Alf Prøysen i Norge (de översatte varandras visor). När Prøysens "Teskedsgumman" sedan blev TVs julkalender 1967, var det Ulf Peder som komponerade signaturmelodin.

En annan norrman, barnboksförfattaren Thorbjørn Egner, fick se sina böcker om Klas Klättermus och de tre rövarna i Kamomilla stad populära i Sverige, tack vara Ulf Peders och Håkan Norléns översättningar.

 

Radion blev ett viktigt medium för Ulf Peder från 50-talet och framåt. Bl.a. låg han bakom det populära barnprogrammet SNURRAN, 1953-58, liksom publikomröstningen i SVENSKTOPPEN. I TV kunde tittarna njuta av Olrogs "Bergakungens land" med bl.a. Fred Åkerström och Carl-Gustaf Lindstedt, 1970 (om programmet finns sparat, sänd det i Öppet arkiv, SVT!).

 

Povel Ramel och Ulf Peder Olrog var goda vänner om vilket Bengt Peder Olrog (son till Ulf P) berättar så här:

 

"De (Ulf och Povel) ringde varandra sent på kvällarna och även på nätterna och hade långa både personliga och professionella samtal. Efter vad jag förstod beundrade de också varandra mycket. Pappa och jag, och ibland hela familjen, brukade ofta bli inbjudna till och gå på genrepen till Povels revyer".

 

Och visst finns det kopplingar mellan Povel och Ulf Peder: 

 

Povel har berättat att han inspirerades av Ulf Peders glada visor när han skrev "Tjo vad de' va' livat i holken", 1947.

 

Två stycken Olroglåtar, båda resultatet från Ulf Peders Västindienresa, sjöng Povel in på skiva på sitt personliga sätt, 1947: "Sjörövarhambo" och "Mera bruk i baljan boys". Länka till Youtubeklipp HÄR! och HÄR!

 

Povel och Ulf Peder skrev även en visa ihop, Pratrik, som Povel sjöng in på skiva 1949. Lyssna HÄR!

 

Ulf Peder hade en liten roll i första avsnittet av radioserien HERR HÅLMS ÖDEN OCH ANGANTYR, 1950. Och i filmen SKEPPAR MUNTERS BRAVADER samma år var Povel med och sjöng Olrogvisor, t.ex. "Hoppa i byxorna". Länka till Youtubeklipp HÄR!

 

Läs även Johanna Broman Åkessons intressanta essä nedanför bilderna, där hon jämför och analyserar Povels och Ulf Peders vistexter. Johanna är som bekant musikvetare, Poveldoktor och hedersmedlem i Povel Ramel-sällskapet. Essän var tidigare publicerad i SVERKER 2-2021.

  

Ulf Peder Olrog gick ur tiden 13/2 1972.

 

/Lennart Andreasson


 

BildUlfPederOlrogVisböcker

Dessa visböcker täcker in de flesta av Ulf Peders visor (från Lennart Andreassons arkiv).

 

BildStenkakaHMV7399BMeraBrukIBaljanBoys

HMV 7399-1, Povel Ramel sjunger Olrogs "Mera bruk i baljan boys". 1947 (barnröst: Lisbeth Bodin).

 

BildStenkakaHMV7399ASjörövarhambo

HMV 7399-2, Povel Ramel sjunger Olrogs "Sjörövarhambo". 1947.

 

BildStenkakaHMV7499Pratrik

HMV 7499, Povel Ramel sjunger sin och Ulf Peders "Pratrik", 1949.

 

Johanna Broman Åkessons essä om Ramel/Olrog:

 

Ulf Peder Olrog (1919-1972) är en visskapare som nästan fallit i glömska. En gång i tiden visste alla vem Olrog var, hans visor var omåttligt populära, spelades flitigt i radio och sjöngs som allsånger.

 

I grunden var Olrog litteratur- och folklivsforskare och tog tillsammans med skeppsredaren Sven Salén initiativet till svenskt visarkiv. Under 50- och 60-talen arbetade han vid radions underhållningsavdelning där han propagerade för att lyfta fram den svenska litterära visan; det var också han som kom med idén till Svensktoppen. Olrogs betydelse för svenskt musikliv är alltså oöverskådlig. Men än viktigare är att lyfta fram Olrogs eget visskapande.

 

Här tänkte jag göra en kort jämförelse mellan Ulf Peder Olrogs och Povel Ramels vistexter, där Olrogs konstnärskap är i centrum.

 

Olrog och Ramel kom fram vid samma tid, i mitten av 40-talet, som förnyare av parodikonsten. Olrog kallade sina visor för schlagerparodier, troligtvis av självkritiska skäl; men definitionen är missvisande, eftersom han egentligen sällan parodierar schlager. Däremot är Olrogs verk, precis som Ramels, medvetet intertextuella, de anspelar på andra genrer och stilar, både musikaliska och litterära.

 

Och visst kan man hitta likheter i Povels och Olrogs parodikonst. Exempelvis i nidbilderna av kultis. Olrogs "Nig och kuta runt" och Ramels "Sprutt sprudelia" är båda burleska ”porträtt” av hambons karaktär. Båda tycks befinna sig mitt i dansens virvlar. Men medan Olrog gestaltar dansarnas krumsprång och stånkande mer konkret, fångar Ramel föreställningsvärlden kring hambon genom associativa nonsensharanger. Bådas ”tekniker” ger en livad effekt av impressionistisk rörelse och närvaro.

 

Krumsprång med mig och krumsprång med dig

och svikthopp och nig och kuta runt

snarskankar hit och snarskankar dit

och svikthopp och nig och kuta runt

andtäppa upp och andtäppa ner

och svikthopp och nig och kuta runt

hemvävda fram och hemvävda bak

här dansas hambo

(ur "Nig och kuta runt", 1949, av Ulf Peder Olrog)

 

Sprutt sprudeljade sprudeljadelej

sprutt sprudelja i skogen

sprutt sprudeljade sprudelja och alla feta flickorna på logen och tora tare tyra tur i tatta hål i hatta upp och fnatta

tura tuttilej och tura tuttila tura tutti hopp i katta

och fula fala fula fele restar våta västar skrämda hästar

fjutti lutti lej och fjutti lutti la fjutti lutti hela natta

(Ur "Sprutt sprudelia" eller "Alla milda makters hambo" av Povel Ramel, 1954)

 

Men det finns också olikheter mellan Ramel och Olrog vilka kan ha att göra med deras olika bakgrund. Olrog var akademiker och Ramel i stort sett självlärt bildad. Hos Olrog vimlar det av spexartade anspelningar på mytologi och klassisk litteratur men använda på ett sätt som visar att Olrog ”vet vad han gör”. I synnerhet vet andra, lika bildade som Olrog, vad Olrog gör. Det krävs nämligen ett ganska stort mått klassisk bildning för att fatta alla anspelningar.

 

I "Schottis på Valhall" är den fornnordiska mytologin förvandlad till svensk kultis (med blinkningar åt Bellman). Den svenska folkliga dansbanan är travesterad, alltså förklädd, till asarnas Valhall. De mytologiska figurerna förmänskligas på ett studentikost sätt men hela visan har en sammanhållen idé och tematik.

 

Höder han hade hiskelig hicka.

Balder den bota med ingefärsdricka.

Vred vart väl Ving-Tor vakna och vråla

Brage bråka och Skade hon skrek

 

Ramel är generellt mer en ”friflygare” som ”namedroppar” och blandar historiska och mytologiska figurer och berättelser på ett dadaistiskt, hej vilt sätt. I "Tio små vikingar" är de forntida vikingarna som vilka sagofigurer som helst, invävda i en nonsensartad ramsa med associationer till både brittiska nursery rhymes och Orsa kompani (”Komtillmåtta”). En symtomatisk skillnad mellan Olrog och Ramel är Ramels anspelning på barnvisa, medan Olrogs "Schottis på Valhall" rymmer halvt skymda anspelningar på erotiska utsvävningar.

 

En stilistisk likhet är dock Ramels och Olrogs ymniga allitterationer och assonanser som påminner om Eddadiktningen.

 

Tio små vikingar seglade till Rio,

en föll i farstun, så var dom bara nio.

Nio små vikingar kom till Komtillmåtta,

en kom till korta, plats för åtta.

Vimsiga vikingars virriga färd

hitan och ditan, härsan och tvärsan,

mjödiga mjäkar med shinglande skägg,

karska och krumma om benen,

Rune ristade stenen.

 

Till skillnad från Ramel har Olrogs visor ofta en samhällssatirisk udd. I Annalisa Ericsons paradnummer "Sodom och Gomorra" går Olrog tätt i Karl Gerhards fotspår med sin fräcka satir över samhällets dubbelmoral. Här finns, precis som ofta hos Karl Gerhard, en slags undertryckt ilska mellan raderna, en diabolisk längtan efter att spräcka fasaderna.

 

Tjo vad det fifflas i Sodom och Gomorra,

den som ger mutor blir entreprenör.

Stadsportar får vi, den södra och den norra,

byggs utav gips, av en gipsfabrikör.

 

Stadens teater har plaskdamm åt baletten,

där rådmännen skaffar sej spänst och humör.

I ålderdomshemmet där skötes rouletten,

utav socialvårdens chefsinspektör.

 

Olrogs samhällssatir kan annars vara väldigt subtil, som i "Violen från Flen", som har något av Birger Sjöbergs skirt, lyriska och skarpsynta iakttagelseförmåga över sig. Hur vass satir Olrog avser (mot småstadens kyska kulturklimat?) är oklart, men den dunkelt ironiska tonen gör det hela sublimt gäckande. Ungefär som att det pågår ett outtalat erotiskt spel mellan bokhandelsbiträdet och hennes kund… (Eller är det bara min fantasi?)

 

Allt kan Ni begära av det litterära

Ja allting av Parnassens fenomen

men praktisk romantik

eller erotik

finns ej hos violen från Flen.

Tag istället för Er av små bokprimörer

Tag småvarmt från den Bonnierska buffén.

Bildning och kultur

verkligt rara djur

får ni av violen från Flen!

 

Ytterligare en skillnad mellan Povel och Olrog är att Olrogs visor ofta har en personlig, självbiografisk karaktär, fast maskerad. Olrog har ju ett alter ego, skalden Edvard Rosenblom, adjunkt i kristendom. Denne verkar stå för sidor hos Olrog som han skämdes för men som han hanterade genom distanserande självironi.

 

I visan "Dityramb i morgonglans" (travesti på Vilhelm Ekelunds "Dithyramber i afton-glans") vandrar Rosenblom i Bellmans fotspår genom Bävernsgränd, med flaskan och flickan och gör precis som Bellmans figurer utflykt i det gröna (med buss från Fyristorg). Han och visan är dock ”alltför ful för vår censur”.

 

Jag går kring uti vår stad,

fet och präktig, full och glad,

Gör en morgonpsalm i dur

alltför ful för vår censur.

Marschen går till Bävernsgränd,

där en flicka, illa känd,

Snarkar som en liten gris,

ganska söt på sätt och vis.

Vakna upp min rosenknopp,

var så gunstig och stig opp!

 

Naturligtvis finns här ett mått av samhällskritik. Ett återkommande tema hos Olrog är samhällets inskränkthet och jantelag, där ”du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden”, ett samhälle som också gärna censurerar människans mörkare och lägre sidor.

 

Det finns en tragisk dubbelhet i det här. Som vispoet går Olrog i Bellmans fotspår men samtidigt nedvärderar han sin egen betydelse genom att erkänna sin ”fulhet” både som människa och skald.

 

Sådana här mörka stråk anar man ibland mellan raderna hos Olrog – en svärta som inte alls finns hos Povel Ramel. Kanske led Olrog av självförakt och kände ett utanförskap som människa i det samhälle han levde. Självironiskt beskriver han sin hemvist "På en liten smutsig bakgård":

 

Änglarna de bor väl i nån sorts studentskehem,

jag vet inte hur de har’t men säkert har de rart.

Bara äkta helgon får väl hälsa på hos dem:

Sankt Niklas, Sankte Peter och Sankt Petersson så klart.

Men du och jag får inte vara med i deras gäng,

vi syndare på nåden går och gnolar vår refräng

 

På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter

Ska vi spela du och jag en kort minut

 

JOHANNA BROMAN ÅKESSON (från tidningen SVERKER  2-2021 

 

//