Vi minns Sten Kärrby, Povels "alltiallo"
Sten Kärrby (född 26/11 1921, död 31/12 1997) kan betecknas som en av Povel Ramels verkliga urvänner. De fann varann på 40-talet och följdes sedan åt genom livet.
Sten var en mästare på mycket. Han var idéspruta, manusmedarbetare ("Johan Blöth" och "Herr Hålm"), språkkunnig, röstakrobat, Povelmanager efter Knäppupp, gastronom - och skådespelare. Ja, det sistnämnda, skådespelare, fick publiken se honom som i Hasse&Tages film "Äppelkriget", 1971. Men inte många visste att det var Sten Kärrby som spelade handelsman Tore Gustafsson; Sten ville nämligen, då som i övriga livet, vara anonym och helst verka i periferin - i filmens rollista hette han därför "Herr K".
Sten var dessutom medlem i det illustra ordenssällskapet "Björnjägarne".
Nedan följer några bilder av Sten Kärrby, från filmen "Äppelkriget" samt manusarbetet för radioserien "Jakten på Johan Blöth". Där nedanför låter vi Povel själv berätta om sin vän i den nekrolog som fanns publicerad efter Stens död 31/12 1997. Slutligen presenteras även föreningen "Björnjägarne" med både text och bild (Lennart Jirlows målning).
Sten Kärrby (Herr K) som handelsman Tore Gustafsson i Hasse&Tages film Äppelkriget, 1971
Nedan: Nästa program i serien "Jakten på Johan Blöth", 1948, förbereds.
Povel Ramel tecknar minnet av sin vän Sten Kärrby:
En av de dystrare sidorna av att uppnå (över)mogen ålder är att så många av ens vänner försvinner ur ens liv. Nu har Sten Kärrby försvunnit ur mitt. Definitivt. Det är nästan omöjligt att fatta.
Vi har känt varandra i över femtio år, varit vänner, samarbetare och gnabbebröder sedan mitten av fyrtiotalet.
Egentligen predestinerad till någon post inom Åtvidabergskoncernen, ett dåtida ungt lejon, drabbades han av mig på något ”kavajskutt” hos en gemensam bekant, fascinerades av mitt jobb på gamla Radiotjänst och sadlade oombedd om.
Jag upptäckte att han blev mer och mer tillgänglig, allt oftare dykande upp i mitt tjänsterum, erbjudande sina tjänster.
Mycket snart fann jag att han hade roliga idéer, att han var en om än otuktad kapacitet. Men han ville aldrig ta steget fullt ut och söka anställning, han ville förekomma i periferin. Och där förblev han länge.
Det förde med sig att många av de övriga anställda började undra vad det var för ett slags ”grå eminens” som förekom i mitt gäng bland de övriga mer kända namnen. Länge kom han att kallas ”herr Vem är det?”. Det epitetet var gångbart långt in på femtiotalet.
Under sejouren med den första Knäppuppen på Folkan i Stockholm 1953 fick det till och med ett rykte bland scenarbetare och annan personal om att det egentligen var denne herr Vem är det? som skrev mina revyer!
Det Wallenbergska valspråket om att verka men inte synas levde Sten Kärrby alltså länge upp till, även om det med tiden blev allt lättare att få syn på honom. Undan för undan kom han att släppa på den hemliga attityden. Men inte alldeles helt. Det är mycket betecknande att han i rollistan till Svenska Ords film Äppelkriget, där han gjorde en eminent insats som handelsman, enbart ville stå som ”Herr K”.
På senare år kom han att verka som min manager, skötte kontrakt, arrangerade och ledde turnéer, t ex ”PoW-showerna”, och trissade förtjänstfullt upp mina gager.
Hans rykte som tuff förhandlare var omvittnat och han var uppenbart förtjust över detta förhållande. Hela tiden förblev han också min personlige vän, rådgivare, idébollare och fixare av det mesta. Hans lojalitet var total och det fanns inte ett väder som han inte ställde upp i.
Sten Kärrby var också allroundkunnig på ett sätt som jag ofta avundades honom. Han kunde lite om precis allting och mycket om mycket. Satte man honom bland avancerade musiker kunde han berätta en hel del udda fakta om musik som de inte visste. Hamnade han bland läkare imponerade han på dem med varierande medicinska insikter. Dessutom talade han engelska, frnska och tyska flytande och var en mästare på att härma dialekter. I de tidiga radioprogrammen briljerade han ofta som ”röstkonstnär”.
En heltäckande skildring av min vän Sten Kärrby skulle fylla en rejäl volym, men även i denna korta beskrivning måste jag få med några rader om hans enorma gastronomiska kunnande. Han var en passionerad matälskare, tillika en driven och fantasifull kock. En gång lagade han – till priset av ett nästan ödelagt kök – den absolut godaste viltsås jag någonsin ätit. Själv avnjöt han respekten från flera av våra stjärnkockar, av vilka många kom att bli hans personliga vänner.
Sten Kärrby kunde vara oerhört rolig, stundom högdraget bitsk bakom mustaschen. Men en varmhjärtad vän förblev han in i det sista.
Povel Ramel, januari 1998
Sten Kärrby var även medlem i ordenssällskapet Björnjägarne som bildades 1962 av herrarna på bilden nedan. De åkte årligen till Tivoli i Köpenhamn för att skjuta björn. Det betyder att när den lilla björnen blir ljusträffad, reser den sig upp, vrålar lite och går åt andra hållet. Detta lär ha skett när tivolit var stängt för övriga besökande. När skjutandet pausades i halvlek på Hotell Hafnia, inmundigades små glas innehållande mineralvatten av märket ”Harald Jensen Akvavit" enligt Lennart Jirlows tavla. Medlemmar i ordenssällskapet var, från vänster till höger på bilden: Hugo "Låppan" Hagander, Sten Kärrby, Povel Ramel, Eric Owers, Bengt-Olof Landin och Lennart Jirlow (den senare fick bli medlem på grund av att han målade tavlan).
