Är man uppvuxen på den Österlenska slätten så var Knäppupp vägen till Povel Ramels värld. Jag vet inte vad som lockade mest från början. Att åka till Ystad på kvällen för uppleva något spännande, att få se ljusteknikern klättra upp för tältstolparna inför föreställningen, att känna cirkusatmosfären, att se ansiktet på dem jag hört på radio, osv.
Med åren förstod jag att det fanns en utmaning och spänning i Povels texter som nog lockade redan från början, men det visste jag inte då. Många år senare (på min 40-årsdag) satt jag i publiken på Cirkus i Stockholm och i pausen kom Povel ut och småpratade med publiken. Till min stora förvåning kallade han upp mitt namn och hoppades att jag funnit min plats. Det var numera styrelsekollegan Sven Perup som skickat in ett brev i förväg, vilket jag inte visste då.
När jag kom till mitt första styrelsemöte i sällskapet hade Mikael lagt ett av Povels korrespondenskort på min plats vid bordet. ”Jo Mats, faktiskt här” stod det och nu Povel, nu har jag funnit min plats.
Tillbaka
