Povel har funnits med mig så länge jag kan minnas. Tyvärr föddes jag först 1959 och fick aldrig uppleva tältturnéerna. Jag fick nöja mig med att lyssna sönder våra skivor. Bland annat råkade jag till min stora sorg bryta bort en liten bit på stenkakan med ”Povels ofullbordade”, vilket gjorde att den alltså även blev opåbörjad…
Det skulle dröja ända till ”Minspiration” innan jag reste från Härnösand till Berns i Stockholm för att äntligen få se Povel live.
Strax därefter blev det flytt till Stockholm och studier på KTH. Där tyckte jag ganska snart att underhållningen i Kårhuset var en smula enkelspårig och föreslog att de skulle locka dit Povel och Sven Olsons trio. Det slutade med att jag fick göra det själv. Och efter en tids ”bearbetning” i form av halvårsvisa telefonsamtal gick det äntligen i lås i november 1987.
I det sammanhanget lärde jag inte bara känna Povel, utan fick även kontakt med Bill Friman som nyligen startat upp Jonathan Blake Fun Club – en liten intim Povelklubb med nio medlemmar, där jag några år senare blev invald. Genom åren har jag så haft förmånen att få umgås med Povel, både inom ramen för JBFC och i en del andra sammanhang.
När det blev aktuellt att starta Povel Ramel-sällskapet behövdes ingen jätteövertalning för att få med mig i den första arbetsgruppen, sedermera interimsstyrelsen, där jag fungerar som sekreterare.
Ja, så ser mitt hittillsvarande liv med Povel ut i hyfsat korta drag. Nu ser jag fram emot fortsättningen - i gott Sällskap.
Tillbaka |
