David Nessle om Povel Ramel

 

Povel vid pianot

 

Jag är inte mycket för att skriva beundrarbrev. Jag har gjort det två gånger i mitt liv – en gång till paleontologen och lärdomshistorikern Stephen Jay Gould, som gick bort häromåret. Den kroniskt verksamme Gould (Peter Englund kallar honom en smula orättvist för ”grafoman”) tog sig inte tid att svara. Och det var ju inte så anmärkningsvärt.

 

Mitt andra beundrarbrev gick till Povel Ramel. Det var i början av åttiotalet och jag hade sett revyn Minspiration. Det var första gången som Povel fick riktigt dåliga recensioner för en uppsättning, så vitt jag vet, och jag var en smula upprörd över pressens njugghet – för även om Minspiration kanske inte var det vassaste Povel gjort så måste man i rättvisans namn konstatera att en Povel på halvfart ändå är lågt räknat fyra gånger bättre än alla sina konkurrenter (med undantag för Hasse och Tage, förstås).

 

När föreställningen sändes i TV noterade jag att Povel strukit ner den mer eller mindre till oigenkännlighet, och bestämde jag mig för att skriva och säga att originalet var bättre och att han skulle ignorera tidningarnas dumheter. ”Du är bäst”, skrev jag. ”Alla påståenden om motsatsen ska betraktas som falska”. Sedan passade jag på att fråga om filmen Hoppsan, som jag hemskt gärna ville se (Povel spelar en superhjälteserietecknare – ni kan ju föreställa er hur motiverad jag var).

 

Jag tror inte att jag förväntade mig något svar – syftet var ju främst att tala om för Povel (som uppenbarligen tagit illa vid sig) att kritiken var orättvist hård. Några veckor förflöt, sedan kom jag hem från jobbet en dag till kollektivet jag just då bodde i och fick se ett litet vitt kuvert ligga mitt på köksbordet. Namn och adress var handskrivna, och stilen var egendomligt välbekant. Jag försökte erinra mig vilken av mina vänner som skrev så här. Sedan vände jag på kuvertet och såg att det kom från ”P. Ramel, Robertsstigen 1, Lidingö”.

 

Povel ursäktade sig för att han inte hade hunnit skriva ett ännu längre brev och tackade för mitt stöd — ”Det är just såna här brev som folk i nöjesbranschen – och därmed ju jag – behöver” skrev han med karakteristisk ödmjukhet (jag citerar ur minnet för jag hittar inte brevet i mina sediment just nu). Vidare berättade Povel att han inte hade någon makt över eventuell återutgivning av Hoppsan, ”en film som för övrigt betytt kolossalt lite för min karriär – och för Ingrid Thulins”.

 

Men det mest fantastiska inträffade ett par veckor senare – då kom ett paket med posten som visade sig innehålla en dubbel-LP med Povels fyrtio- och femtiotalsradioinspelningar, försedd med en personlig dedikation, ännu ett tack och en liten vers.

 

Sådan var han, Povel – banalitetens fiende nummer ett. Han är defintivt en av mina främsta influenser. Jag minns första gången jag hörde stenkakan Balladen om Eugen Cork hemma hos en kompis i Rotebro – det måste ha varit cirka 1970. När kören plötsligt gjorde myteri mot Eugen och vägrade att sjunga efter var det som en uppenbarelse – jag hade aldrig hört något så uppfinningsrikt. Några år senare hade en ytterst repig 45-varvare med Lingonbenslåten samma förlösande effekt. Det var som att skåda in i ett kokande inferno av ren, otämjd kreativitet:

 

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass, när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

 

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fyra språng
Hopp och hipp och huppla, Hästen heter Sverker

 

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp, kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar. Hur skall lillan orka?

 

Under sent sjuttiotal köpte jag naturligtvis alla skivorna i Knäppupplevelseserien, spelade dem gång på gång och hittade nya favoriter – märkligt okända nummer som i mina ögon hör till det bästa PR gjort. ”Jaha … nähä ….”-monologen där Povel står i en telefonkiosk och styr lyssnarens associationer till stor del genom att variera sitt uttal av orden ”Jaha” och ”nähä” — som den jazzmusiker han är lyckas han med kuslig språkmusikalitet kontrollera våra tankebanor. Hela sketchen bygger på att man måste gissa vad personen i den andra änden säger, och efter en stund har Povel styrt in oss i en bisarrovärld där vi tycker oss ana de mest otroliga – för att inte säga omöjliga – saker i andra änden av telefonlinjen.

 

En annan favorit är Lars Ekborg som Redaktör Småtte på den nya ungdomstidningen Hej Allihop! (som företer misstänkta likheter med Bildjournalen – bland annat har den en ”helfestlig” serie som heter ”Plytet på vift”). Driften med vuxengenerationens absurda försök att parasitera på ungdomskultur är förstås minst lika aktuell nu som då, men Povel är som vanligt angelägen att take it to the next level – efter ett tag visar det sig att tonåringarna talar ett språk som herr Småtte har svårt att förstå sig på:

 

Tonåring 1 (Lissi Alandh): Men haru nypt nån vinglare då? Olle?
Tonåring 2 (Monica Zetterlund): Näääh … Olle är blåsklibbig, han stannar ju äpplen så här, vettu.
Tonåring 3: Liknar ju gruvan!
Redaktör Småtte: Förlåt, fröken … vi är visst inte presenterade …
Tonåring 1: Blås och kransa rej, spöktorkel!

 

Det är inget tvivel om att den här sketchen var en stor, öh, host, ”inspirationskälla” (som det brukar heta) för mig när jag formgav den nonfigurativa slangen i mina Sigge och Pilsner-serier. Överhuvudtaget står jag i stor tacksamhetsskuld till Povel – han visade vägen med sin besinningslösa, språkberusade lekfullhet.

 

Ja, jag räknar gärna upp allt bra han har gjort men det skulle bli en katalogaria som kunde få Leporello att tappa rösten totalt. Jag nöjer mig med att säga att han skrivit åtminstone ”Mille e tre!” höjdare …

 

Sveriges befolkning har varit otroligt bortskämda i närmare ett sekel – vi har haft Karl Gerhard, Povel och Hasse och Tage. Tillsammans har de försett vårt lilla språkområde med underhållning av en kaliber som i många fall har varit bättre och originellare än något man kunnat höra på världsspråk som engelska – vilket alltså inte har hindrat kritikerna från att kasta sig över till exempel Povel när han någon gång inte riktigt nått upp till sin vanliga, olympiska standard.

 

Nu är Povel död, och vi har den underhållning vi förtjänar.

Senare tillägg: Jag har en alldeles särskild kärlek till fyrtio- och femtiotalets Povel — den tid då han fortfarande av vissa sågs som en outsider eller rentav en klassförrädare. Hos den senare Povel saknar man ibland råheten hos den man som gav gav oss “Din njugge far och din snörpiga mamma” där han sjunger om sin glädje över att ha blivit dumpad:

 

Jag slipper från din fars historier som alltid dämpar min aptit

och rasslet av hans nycklar när han låser in sin sprit.

(…)

Jag ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar

och de böcker som du aldrig läst.

 

En underbar inblick i den maniske baronens hjärna får man för övrigt när man lyssnar på den direktsända radioversionen av Titta det snöar — Povel har just skrivit klart låten och varken han eller resten av ensemblen kan texten särskilt bra. När de kommer fram till partiet där alla turas om att utropa korta fraser — “Titta det snöar!” “Illa går släden!” “Sönder är meden!” håller framförandet på att kantra totalt — alla glömmer bort sina textrader. Povel börjar i panik spruta ur sig fraser på rätt meter “Tjo vad det viftar!” “Larsson är färgblind!” “Hunden är bunden!” “Höken är fröken!” “Kungen är tvungen!” “Fryser om håret!” “Maten är vidbränd!” “Röttet är köttet!” för att avvärja total katastrof. Bredden i hans associationer är imponerande även under detta övermänskliga tryck … (Även Martin Ljung kommer med några intressanta inpass — bland annat “Fryser om äpplet!”)

 

David Nessle