Baron Povel à la Carte

Povel Ramel intervjuas av Magdalena Ribbing

 

Naturligtvis är det äppelträd av otuktad art i hans trädgård. Där vippar också en hammock så länge vädret låter den användas. Och i denna hammock sitter han emellanåt och tänker, friherre Povel Ramel, den mest snillrike artisten i dagens Sverige, ett ordens och musikalitetens geni.

 

Att han fyller 85 år nästa gång, den 1 juni 2007, är obegripligt, någon ålder synes han icke ha. Lätt och lustigt talar han om sitt liv, orden kommer dansande i finurliga girlanger. Varifrån kommer rytmerna och bokstäverna som Povel Ramel hanterar med denna absoluta elegans? Var hämtar han dem?

 

Han skrattar.
– Det är en del byggnadsarbete med dem, säger han.
En aning bekymmer infinner sig i tonfallet när han tillägger att ibland flyter dessa ord nästan för bra och då tvingas han sovra bland dem. Orden måste ha innehåll, inte enbart falla på plats.

 

Han har en medfödd känsla för ordlekande. Säkert är denna färdighet också ett resultat av hans uppväxt i en ordrik familj, där hans far, advokaten Karl Ramel och mor Märtha född Tesch hade gott handlag med konversationen och uppmuntrade barnens medverkan i samtal och sällskapsliv. Musiken var tidigt hans fröjd, han lyssnade till allt, som ung tonåring fick han en saxofon och tog ut melodier efter att ha hört dem en gång eller två. Ett äkta gehör – men läsa noter? Inte lika roligt som att lyssna, lära och själv spela.

 

När Povel var i första skolåren skrev han en dikt vars första rader han citerar i dag i deras bestående fräschör:

 

Hos Blomsterlunds skulle man till att flytta.
Det första som bars ut var en glassgörarbytta.

 

Åttaårige Povel (som skulle ha varit Powel om inte en pastorsadjunkt till namnbärarens senare stora tacksamhet stavat fel) tyckte inte att ordet för läckerhetens tillverkning, glassmaskin, var tydligt nog. I byttan med salt och is vevades fram både glassen och ett nytt ord som var praktiskt, roligt och lättrimmat. Den senare konsten är ytterligare ett av hans mästerskap, som han väluppfostrat tar ner till vardagsnivå:

 

– Jag sitter inte i lång vånda för att skriva, meningarna kommer spontant och det jag gör med dem är bara att byta ord som inte passar eller som är upprepningar.

 

Tjatighet är något han strider mot; aldrig samma ord eller vändning två gånger i varandras närhet. Hellre nyskapade begrepp, ovanliga ord, ord som är om-, ut- och invända. Hans memoarer heter absolut inte Hågkomster eller Minnen utan Livstycken. I denna blandning av fina tidsskildringar och svensk underhållningshistoria utgör hans omväxlande liv både ram och centrum. Två delar har utkommit på Norstedts förlag, Följ mig bakåt vägen 1992 och Som om inget hade hänt 1999.

 

Blir det en tredje del?
– Kanske, men än har jag inte hittat den tyngd som måste finnas i den. Den första delen tog tre år att skriva och där är tyngden den olycka som tog mina föräldrars liv. Den andra delens tyngd är kämpandet med Knäppupps födelse och blomstring.

 

Olyckan inträffade då Povel Ramel en försommarmorgon år 1937 satt glatt knäppande på sin ukulele i baksätet på föräldrarnas bil. Fadern körde, modern satt bredvid honom. En mötande bil körde över på fel sida. I frontalkrocken skadades modern svårt och dog dagen därpå. Fadern avled ett halvår senare i sviterna efter krocken. Povel Ramel var – efter en dotters död innan han föddes – deras enda gemensamma barn. Från moderns första äktenskap fanns två systrar och en bror Stiernstedt, med vilka han behöll ett kärleksfullt syskonskap deras liv ut. Wilhelm Stiernstedt betydde mycket för honom, han var ”skarp, kvick, bitsk, intelligent och fällde synnerligen roliga kommentarer om omvärlden” säger halvbrodern Povel Ramel med saknad.

 

Ännu nästan sjuttio år efter sina föräldrars död talar han om bilolyckan i glasklara ord. Den har inte gått ur hans minne. Han säger att den inte har präglat hans liv. Detta kan ingen utom han själv veta.

Fadern som han stod närmast var skåning, en robust natur som gärna åt paltbröd med fläsk, modern franskinspirerat elegant; hon undvek allt som ens liknande paltbröd. I dynamiken mellan dessa två sinsemellan olika personligheter växte Povel Ramel upp, lärande goda seder och hur man roar sig.

 

Advokaten friherre Karl Ramel var bördsmedveten och kunde lägga på telefonluren med ett ”här finns ingen sådan” om någon uppringande frågade efter herr Ramel. Men han var särdeles glad och rolig, tyckte om att roa sig och andra. Årligen hyrde han en stor loge på Södra teatern och bjöd hela familjen, styvbarnen och Povel och tjänstefolket, på revy. Han kände och hjälpte också det tidiga 1900-talets verklige teaterkung Albert Ranft. Gossen Povel mötte därmed denne gigant; även om det var vid konventionella middagar så gavs han en tidig inskolning i roandets värde.

 

Var det dessa kunskaper som fick honom att vantrivas i skolan och inte alls uppfylla förväntningarna på goda resultat, eller ens på närvaro? Nja, mest var det tidens rigida attityd till eleverna, oförstående lärare, tonårens problem och oförmågan att stå ut med fantasilösheten. Utanför skolan fanns allt som var så kolossalt mycket roligare, som att strosa runt på Skansen.

 

Så småningom skickades han till internatet Sigtuna Humanistiska Läroverk, där han trivdes och där en lärare, Rolf Hillman, med berömmande pedagogik förlöste Povels fria skrivande. Det var också på Hum han tog sina första revysteg i en skolföreställning som blev dundersuccé. Sin studentexamen tog Povel Ramel däremot inte men den gedigna bildning han har är en grund i hans texter.

 
Efter föräldrarnas död flyttade Povel Ramel hem till sin faster Elsie Virgin som klok och insiktsfull hjälpte honom att hantera tragedin och föräldralösheten. Han beskriver begynnelsen av sitt artistskap som ett omvänt sorgearbete. Värre än det var kunde det ju inte bli:

 

– Sorgen satte igång glädjen kan man säga.
Nu skulle han utbildas. Det stod klart att någon akademiker skulle han inte bli. Men konstnärligheten var uppenbar och teckning och pianospel fanns det skolor för. Visst gick han till lektionerna en tid men hans ostyriga tecknande ledde inte till Konstakademien, hans självlärda pianospel var för långt gånget för att låta sig inpassas i skolmönster. Alltså lämnade Povel Ramel skolvärlden för gott och gav sig ut i det verkliga livet. Han blev underhållare.
– Ett serviceyrke, säger han.
Hos honom finns en än i dag skönjbar blyghet. Han medger villigt att han sedan unga år ogillat att vara i centrum.
– På tillställningar har jag gärna hamnat i ett hörn och varit försedd med ett påklistrat mysleende.

 

En av hans favorithistorier om sina egna tillkortakommanden är den gång då han som hatar att hålla tal med skräck noterade att han fått värdinnan till bordet på en fin middag. Hastigt bytte han placeringskorten för att slippa plågan av tacktalet för maten. Men i själva verket hade han från början inte fått hedersplatsen på värdinnans vänstra sida, utan den näst finaste till höger. Hans raska placeringskortsbyte gjorde honom alltså till värdinnans bordskavaljer vilket tvang honom att hålla det tacktal han fruktade – till häpnad för såväl värdinnan som hennes hedersgäst: Jussi Björling.

 

Fortfarande vantrivs Povel Ramel med att hålla tal på bjudningar:
– Stå på en scen är inte något problem, rampfeber har jag inte. Men stå vid en vit bordsduk – nej, då får jag tunghäfta, jag kan inte hålla tal, inte minst för att alla förväntar sig att just jag ska åstadkomma så lustiga och kvicka tal.
Kändisskapet har han fått stå ut med även om han modest säger att i dag är det inte så många som identifierar honom. Han har undan för undan lärt sig att tackla blygheten och ta emot uppmärksamheten.

 

– Att man är igenkänd är ju också ett kvitto på att man har lyckats.
Men alldeles lätt tar han inte sin igenkändhet; en dag kom en kvinna fram till honom och sade ”tack för att du finns” på vilket Povel Ramel inte fann något bättre svar än ”äsch, det är så lite!”

 

Fast lite är det ju inte. Han har åstadkommit oändliga mängder av texter, musik, av föreställningar och underhållning, av charmfulla och geniala ordbakelser. Han har fått medaljer och belöningar och hela folkets utropade kärlek. Han är ett begrepp, ett varumärke, en institution. Han har lyckats.
Sju decenniers saknad anas i hans röst:

 

– Än i dag kan jag tänka: trist att inte min far fick uppleva detta.
Första Knäppupprevyn kom 1952, på hösten och i Göteborg; en himlastormande framgång beskriver upphovsmannen. Hur föddes den? Povel Ramel ville inte skriva nummer om inrikespolitik, Tage Erlander (statsministern) och Ernst Wigforss (finansministern) var inte i hans intressevärld:
– Jag ville föra in andra ämnen, en annan sorts humor, helt enkelt knäppa upp de vanliga företeelserna.

 

I London hade han sett en föreställning på Palladium, en revy med namnet Hellzapoppin (senare en film i Sverige kallad Galopperande flugan). Den var i Povel Ramels stil, crazy, drev med allt, sanslös och rolig. Knäppuppidén kom delvis därifrån och var något helt nytt. Tanken var en”elastisk” revy utan början och slut, och med originalmusik, inga lånade låtar:
– Vi var respektlösa och rebelliska, alla situationer skulle gå att lösa med ett skämt.

 

Kan Povel Ramel driva med alla företeelser?
– Nej, jag håller mig undan alltför råa skämt och underlivsskämt, men för att ta udden av sådana som ofta förekom hos andra hade vi en Knäppuppaffisch där det stod att vi hade ”Nakensufflös”.
Vad är roligast?
– Ofta det som låter nästan riktigt men inte exakt!
Men inga spydigheter som drabbar dem som inte kan försvara sig:
– Jag går hellre åt sidan än att stångas.

 

En gång drev han drastiskt i en sång med Gösta ”Snoddas” Nordgren, schlagersjungande bandyspelare. Skivan hann knappt ut på marknaden förrän Povel Ramel ångrade sig och köpte upp hela lagret. Den som var minst upprörd var Snoddas själv – men Povel Ramel tyckte att han gått för hårt åt en hygglig grabb som inte hade gjort något ont.

 

Frånvaron av elakheter innebär inte att han är så snäll, som en del tror:
– En gång skrev jag en rätt elak bit som drev med den tidens vanliga restaurangtrio. Då kom jag på kant med hela den kategorin som uttryckligen tyckte illa om mig när jag kom in på en krog. Men restaurangtrion skulle ha försvunnit ändå – möjligen skyndade jag på förloppet.
Den är oräknelig, mängden av hans flugigheter, föreställningar och turnéer; alla de medarbetare, kända och okända som blivit kända hos honom, är svensk historia. Han fortsätter än i dag med lagom långa framträdanden kallade Povel à la carte.

 

– Det är jätteroligt att slipa klorna och möta publiken, säger han entusiastiskt.
Intill honom finns nu som alltid hans hustru Susanna som han mötte på 1940-talet i revyvärlden. Deras hus på Lidingö är nummer tre på vägen. TRE står det därför med bokstäver vid grinden. Underfundigheten, skämtandet, lättsamheten pågår även till vardags i detta ljusa öppna hem.

 

Ätten Ramel är av pommerskt ursprung, känd sedan mitten av 1200-talet. Povel Ramel har en avspänd attityd till sitt adelskap:
– I min värld är det varken plus eller minus, säger han, utom när jag var yngre och okänd och beställde krogbord som baron Ramel, då brukade det bli bättre.
Däremot tycker han att det är fel att använda sitt adelskap som vapen mot andra:
– Klart skryt, och det är aldrig bra.
Någon vapenring bär han inte, fingerprydnader är i vägen när man spelar piano – ”jag är väl anti-Ringo” skrattar han. Sin barnslighet vårdar han. Leka tänker han inte sluta med, tvärtom:
– Jag försöker att inte bli gubbe, säger han.
Det försöket är i hamn, Povel Ramel saknar förutsättningar för varje slags gubbighet.

 

Denna intervju med Povel har stått att läsa i Riddarhusets tidskrift Arte et Marte för några år sedan.

 
Bästa bryllingska hälsningar
Magdalena