Povels ofullbordade, op. ännu

Åter huvudsida Sångtexter: HÄR! 

 

Text och musik: Povel Ramel, 1951. Visan hade premiär i radions "Fyra kring en flygel", 4/2 1951. Den spelades sedan in på skiva hösten samma år och blev "baksida" på den 78-varvare som hade "The Gräsänkling Blues" som "framsida".

När de s.k. Ramelbuljongerna spelades i Stockholm, Göteborg, Malmö m.fl. ställen, 1951-52, brukade någon av akterna avslutas med Povel vid pianot, framförande "Povels ofullbordade", samtidigt som övriga ensemblen fick bära ut Povel.

Detta upprepades sedan nästan i den sena konserten på Göteborgs Konserthus, 2001 (Ramelodia Lusticana), och även i föreställningen "Svenska stjärnor" på Berwaldhallen, 2005; musiker och övriga ensemblen lämnade lokalen och Povel fick sitta ensam kvar på scenen.

Tilläggas kan att Ingmar Bergman var särskilt förtjust i detta Ramelska opus - tillsammans med "The Gräsänkling Blues"; i TV-programmet "På parkett", våren 1971, hade Bergman Povel som önskegäst, och då lyckades Povel få visan fullbordad!

 

 

 

Det är bäst att börja om på nytt igen!

 

För tio år se’n börja’ jag att skriva på en melodi.

Jag trodde då jag skulle nog en riktig kompositor bli;

men denna vackra framtidsdröm, den visa’ sig en smula skev,

ty den melodi jag skrev

ganska egendomlig blev.

 

Den började så vackert med en särskild liten trudelutt,

men efter ett par takter så var hela min idé kaputt!

Bland alla toner gick jag vilse, och fast det bar längesen,

är jag faktiskt inte färdig än:

 

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men jag kan aldrig hitta ut.

Det känns så farligt,

och så oförklarligt,

att aldrig finna något slut.

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men ingen utväg alls jag ser.

D’e så förskräckligt,

och så otillräckligt,

att bara irra upp och ner.

Det känns så tokigt!

Det känns så krokigt!

Det känns så avigt!

Det känns så fel,

att bara leta,

och inte veta,

hur man ska sköta sina kort.

Jag står vid änden

av återvändsgränden,

men där finns ej en enda port.

Jag måste sluta, sluta, sluta,

men det är lättare sagt än gjort!

 

Det är bäst att börja om på nytt igen!

 

För tio år se’n börja’ jag att skriva på en melodi.

Jag trodde då jag skulle nog en riktig kompositor bli;

men denna vackra framtidsdröm, den visa’ sig en smula skev,

ty den melodi jag skrev

ganska egendomlig blev.

 

I måndags var det åtta år se’n släkten reste härifrån,

dom skicka’ mig en tårta, det var åtta stearinljus på’n;

och ut i spunnet socker stod det: Ring till oss när du är klar,

barna vill så gärna se sin far!

 

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men jag kan aldrig hitta ut.

Det känns så farligt,

och så oförklarligt,

att aldrig finna något slut.

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men ingen utväg alls jag ser.

D’e så förskräckligt,

och så otillräckligt,

att bara irra upp och ner.

Det känns så tokigt!

Det känns så krokigt!

Det känns så avigt!

Det känns så fel,

att bara leta,

och inte veta,

hur man ska sköta sina kort.

Jag står vid änden

av återvändsgränden,

men där finns ej en enda port.

Jag måste sluta, sluta, sluta,

men det är lättare sagt än gjort!

 

Det är bäst att börja om på nytt igen!

 

För tio år se’n börja’ jag att skriva på en melodi.

Jag trodde då jag skulle nog en riktig kompositor bli;

men denna vackra framtidsdröm, den visa’ sig en smula skev,

ty den melodi jag skrev

ganska egendomlig blev.

 

Så kära vänner, akta er för denna lilla trudelutt,

ty börjar ni att tralla den så tar det bara aldrig slutt.

I tio år jag sjungit den, så lyssna gärna om ni vill,

för jag kan hålla på i tio till – Ja, det kan jag!

 

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men jag kan aldrig hitta ut.

Det känns så farligt,

och så oförklarligt,

att aldrig finna något slut.

Jag måste sluta!

Jag måste sluta,

men ingen utgång alls jag ser.

D’e så förskräckligt – ska jag säga -

och så otillräckligt,

att bara irra upp och ner.

 

Är det ingen som kan hjälpa mig?

 

Jag måste sluta!

Jag måste sluta, jag måste sluta, jag måste sluta, jag måste sluta,

Jag blir så tokig, jag blir så tokig, sluta, jag måste sluta ………

 

Det är bäst att börja om på nytt igen!

 

För tio år se’n börja’ jag att skriva på en melodi.

Jag trodde då jag skulle nog en riktig kompositor bli;

………………………………………….

………………………………………….

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet