Det skulle aldrig delfinerna göra

 

Åter huvudsida Sångtexter: HÄR!

 

 

Text och musik: Povel Ramel, 1969. Povel sjöng själv numret i "The PoW Show" ("PoW Show I"), 1969-70.

 

 

Det här med djur som artister är väl en rätt besynnerlig affär.

Knappt har lejonen skuddat sågspånen förrn delfinerna är här.

Dyker och väcker stor beundran – glittrande.

Bollar och hoppar genom tunnband – fnittrande.

Simmar i svåra passager.

Hårdjobbar för sina gager.

Lönen är också den marin:

En fet sardin.

 

Och deras hjärnor är mycket större dom än våra. Undras hur det känns!

Klipska små valar. Herregud ska man bli rädd för konkurrens?

Jag kan dyka och simma.

Men kan dom rimma

och lära sjunga mina visor med ens?

 

Nä! Det skulle aldrig delfinerna göra!

Dom är för kloka att pyssla med sånt.

Dom klarar ej mimiken.

Mikrofontekniken

är hos en val ida’

ej vad den borde va’.

 

Och dom trivs bättre i bassängerna – under vattnet.

Så att lära sig refrängerna – över vattnet.

Nä! Det skulle aldrig delfinerna jitta!

Där vet dom väl att dom ej räcker till.

Att stå på scen och fumla

finns ej någon tumlare som vill,

inte ens för en sill!

 

 

Där sitter forskare jorden runt och försöker tyda deras språk.

Med elektriska hjärnimpulser man följer vindlingarnas stråk.

Jag tilltror dessa djur allt ”vindligt” skeende.

Se hur dom ställer upp, förbindligt leende,

var gång det gäller att testa.

Som om dom visste det mesta

och hade överseende

med vår idé:

 

Den där att vi kan nog konversera snart, om bara valen jobbar hårt.

Späckhuggaren som sträck-pluggare, jag tror att det blir svårt.

Varför detta verbal-bråk?

Dom har sitt val-språk.

Vad säger att dom nu ska lära sig vårt?

 

Nä! Det skulle aldrig delfinerna göra!

Dom är för kloka att pyssla med sånt.

Vem tror att män’skans trut-mål

passar deras spruthål,

skapta för visslingar,

och lite knirr och knarr?

 

Förmätet väntar vi med iver på – resultaten

på den val som artigt säger så: ”Tack för maten!”

Nä! Det skulle aldrig delfinerna jitta!

Om vi så gav dem vår bäste sufflör!

Att ödmjukt stå och mumla

finns ej någon tumlare som gör,

inte ens för en stör!

 

 

Jag tror delfinerna och kusinerna deras har det ganska bra.

Allt sånt där som vi kallar standard, det vill nog ingen av dem ha.

Havslivet lever dom ju gratis – stänkande.

Glada och fria från allt status-tänkande.

Bostäder – inga bekymmer!

Måltider – inga bekymmer!

Havsdjupens visthus föder gott

sin kaskelot.

 

Där dräller plankton och åter plankton i milliard på milliard.

Små dumma räkor som slår dank dom tills dom fastnar i en bard.

Nej, att fajtas för födan

löner ej mödan.

Så vem vill simma runt och höja sin gard?

 

Nä! Det skulle aldrig delfinerna göra!

Dom är för kloka att pyssla med sånt.

I krig är valar kassa,

men dom borde passa

i fredsförhandlingar,

där dom med muntert knarr

 

helt överlägset gav oss män’skor dom – rätta orden.

Men att månadsvis förhandla om – rätta borden.

Nä! Det skulle aldrig delfinerna jitta!

Där har förbanne mej vi monopol!

Att rättsbegreppen grumlar

finns ej någon tumlare som tål,

inte ens för en ål!

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet