Den lille tecknaren (ur PARNASS Povelspecial 2016)

 

”DEN LILLE TECKNAREN” – så hette en visa som Povel skrev till revyn Ta av dej skorna, 1965:

 

När jag var liten fick jag papper utav mamma,

av min pappa fick jag pennor, svarta, gula, blå.

Och jag satte mig att rita meddetsamma,

krumelurer, streck och ringar, runda, stora, små.

Jag rita vovvar.

Jag rita kottar.

Jag rita blommor, älvor och prinsessan Gull –

Men när jag hann till Tummeliten

blev jag less på hela skiten

och så rita jag en gubbe som var full.

 

Texten var nog i hög grad självupplevd. Redan som liten visade Povel sin talang som tecknare och en hel del tidiga alster finns glädjande nog bevarade. Att särskilt notera i många av dessa tidiga teckningar är de ständigt återkommande nålarna som sticker genom figurernas olika kroppsdelar. Anledningen till detta lätt märkliga signum är att Povel som tvååring fick en nästan decimeterlång rostig nål i foten under en semesterresa till den belgiska kusten. Det resulterade i en svårartad inflammation och flera operationer innan den unge Povel kunde återvända till Sverige. De genomstungna gubbarna förekommer flitigt i hans teckningar fram till 1940-talets början.

 

… Se’n i en tecknarskola gick jag tre säsonger.

Lärde alla slags finesser morgon, middag, kväll …

 

Som tecknare var Povel till största delen självlärd, men sjutton år gammal började han 1939 i Welamsons tecknarskola i syfte att förkovra sig. Han trivdes dock inte riktigt med alla elevuppgifter som skolan gav honom. I sina memoarer skriver han:

 

Kunde inte uppamma det där heliga intresset för att rita likriktiga kuber och måla glansdagrar i trista karaffer. Inte ens nakenmodellerna förmådde hålla min uppmärksamhet vid liv, sedan den kortlivade nyfikenheten slocknat …

… Jag framhärdade i fyra terminer och ritade i stort sett samma gubbar när jag gick som när jag kom.

 

Det finns ändå flera bevis för att Povel verkligen tog sig an de uppgifter han fick på Welamsons – inte minst den inramade bilden, föreställande en takskottare, som alltid hängt i hans arbetsrum. Precis som på ett galleri har den fått ett nummer bredvid sig på väggen. Dessutom har Povel försett den (som enda tavla i rummet) med en så’n där typisk röd plupp som på ett galleri skulle ha indikerat att den var såld …

 

Povel fortsatte att teckna livet ut och var uppenbart road av att göra det – något som framgår inte minst av alla de teckningar han gjorde till Anna, familjen Ramels städerska under många år. Istället för att få en tråkig lapp, som beskrev vad som var mest akut att ta itu med, låg det en teckning med samma budskap och väntade på henne när hon anlände.

 

Povel har lämnat efter sig ett stort antal skissblock, innehållande en försvarlig mängd teckningar från olika tidsepoker. Somliga har använts som illustrationer i skilda sammanhang, men de allra flesta har inte visats. Hösten 2015 gjordes visserligen en mindre utställning, med ett tvärsnitt av Povels teckningsalster från då till nyss, på pråmen Nordens Ljus i Stockholm. Utställningen uppskattades av besökarna, men i den lilla lokalen fanns det inte plats för mer än ett knappt 30-tal teckningar. Det hela gav i alla fall mersmak och förhoppningsvis blir det tillfällen till fler utställningar i större skala i framtiden.

 

Anders Lundquist

Är sekreterare i Povel Ramel-sällskapet