Upptäcktsresanden

 

BildUpptacktsredanden

 

Povel Ramel skrev denna monolog till Martin Ljung och "Djuprevyn 2 meter" som gick på Idéonteatern hösten 1953 - våren 1954.

 

Det finns både en liveversion och en studioinspelning. Båda redovisas nedan:

 

 

Liveversionen

 

Jag kommer direkt från Norrköping!

 

Afrikaplanet var tvungen att gå ner där på grund av dimma. Men det gjorde det så gärna. Och jag med. Har man tillbringat två år i Afrika, därav ett i Kongo och ett i vetenskapens tjänst, så kan det va’ skönt med svensk mylla under fötterna, vare sig det är Bromma eller Nödlanda.

 

Mina operationer började i Psing-b’so-distriktet, om ni kan se på kartan här. Vi fick lov att ta huvudleden här, ned till Mann-em-jong här nere. Sedan fick vi lov att ta färjan över hit.

 

Jag startade i gryningen den 16 mars med 97 bärare och en Boy. Men den var ju snart upprökt. Jag hade inte hunnit mer än till djungelbrynet förrän det strömmade mot mig en mängd underbara strupljud, ackompanjerade av några dum-trummor. Det visade sig vara Negerstams spelmanslag, som på så sätt ville hälsa mig välkommen. Än i dag kan jag höra de ståtliga karlarnas ögon tåras, när dom sjöng sin vackra nationalsång ”Uganda, du fria”. Så kom det fram en stor karl och föreställde sig och sa att han föreställde hövdingen. Han påstod sig tillhöra en släkt som hade varit kungar i fjorton generationer. Han fråga’ vem jag var. Jag sa att min pappa säljer varm korv på Stureplan. Och det är inte alltid så gott. Då hälsa’ han mig välkommen och sa att han gärna ville se mig som middag nån dag. Dom höll på att reparera i köket så dom fick ta mig som jag var, sa han. Och så stack han ett långt, vasst spjut i mig. Jag avböjde – det emellertid, och efter att ha bytt till mig åtta favorithustrur mot en smörgås och en pärla fortsatte jag norrut, in i ett par regnskogar.

 

När jag hade marscherat i tre timmar och sexton dygn, så stod jag plötsligt öga mot öga med ett oerhört exemplar av den afrikanska jättebluffen Contrubila caxidor. Det var en kritisk situation, men utan ett ögonblicks tvekan så slog jag mig ned och funderade på vad jag sku’ göra. Jag avfyrade fyra elefantstudsare men dom studsade tillbaka och dödade några andra. Plötsligt fnysade fluffen till och kom rusande mot mig som ett lokomotiv med flera hundra kilo i timman. Till sist var det bara fem meter som skilde oss åt, men som gammal konservator stoppade jag snart upp honom och fortsatte.

 

Envist … envist åt sig vår lilla karavan alltmer inåt och inåt. Den vidsträckta vildmarken slöts allt krampaktigare om oss och ensamheten vräkte sig över oss. Det kunde gå ända upp till fjorton dar utan att vi såg så mycket som en skymt. Terrängen … terrängen blev allt eländigare för varje skosnöre som gick. Inte ett ljud, inte en vindpust, inte ett spår av liv. Till sist hörde vi inte ens Coca-Cola-bilarna. Vi segade oss över sylvassa berg, vi sjönk genom ändlösa träsk. Det var inte alltid vi klara’ oss. Ibland överlevde vi, ibland inte. Någon mat hade vi inte sett på månader. Inte ens på faten. Till sist var jag så mager så när jag fastnade i en köttätande blomma så spotta’ den ut mig och bad att få tala med hovmästarn.

 

Till … till yttermera visso drabbades vi av de mest fruktansvärda djungelsjukdomar. Halva mina bärare hade malaria. Halva hade Amalia. En del hade ont här i sidan, en del hade ont på annat håll. Själv hade jag fått en sticka i fingret. Bara … bara en vanlig trästicka, alltså, ingenting att räkna med.

 

Nåja, så småningom ändrades sceneriet helt, djungeln vek åt sidan, och det mest paradisiska slättland bredde ut sig för våra blickar, till brädden fyllt av vilda och vackra djur. Det var så innerligt vackert så vid blotta åsynen föll jag i tankar och erinrade mig mitt kära gamla barndomshem på norra Ljusterö.

 

(falsettsång:) Blåsippor små uti backarna stå hmmm hmm hmm hmm … (harkling)

 

Nåja!

 

Vi … vi kunde nu stilla vår fruktansvärda hunger. Det vimlade av djur på marken och i luften. Vi sköt allt vad vi orkade, men vi kunde inte skjuta allt vad vi orkade. En del djur sköt vi ner, andra uppsköt vi.

 

Vi råkade ut för en massa missöden också. En morgon när jag stod och raka’ mig så överfölls jag plötsligt av fjorton ursinnigt dräglande pantrar, som kom emot mig allesamman på en gång. Jag stod där ensam med bar överkropp. Jag hade inte ett enda vapen att försvara mig med, och jag blev så djävla arg.

 

En annan morgon … en annan morgon när jag stod och raka’ mig så tappa’ jag mitt rakblad. Det var det sista jag hade, och jag hade bara hunnit raka mig till hälften, som ni ser här. Men det värsta av allt, det var nog när jag gick vilse i en elefanthjord. Ni vet dom där stora djuren med dammsugare fram och mattpiskare bak. Jag stod där, helt omgiven av elefanter, och jag hade säkert blivit ihjältrampad om inte …

 

(falsettsång:) … niger och säger: nu är det vår … mmm mm mm mmm mm …

 

Nå!

 

Nästa morgon kom vi in i Saharaöknen. Ni vet, det där stora stället, där araberna tömmer gamla timglas. Det … det var sand och sand, och dessemellan sand. Sand så långt ögat såg, sand så långt örat hörde, sand så långt näsan räckte. Jag har aldrig sett så stor sandstrand i hela mitt liv. Man bara hittade aldrig vatten. Solen stod högt i kurs, och snart var vi riktigt varma i kläderna.

 

Vi blev törstigare och törstigare. Vi hade en par påsar torrvatten, men dom rann snart ut i sanden. Inga brev kunde vi få iväg, bläcket var för länge sedan urdrucket. Vi hade inte ens fukt att väta frimärkena med. Förtvivlat kröp vi vidare på alla tre. En hand gick nämligen åt att hålla tungan ovanför sanden. Till sist var vi så törstiga, så vi blev tvungna att dricka Jubileumsöl.

 

Runt … runt omkring oss var det alldeles öde. De enda människor vi såg var en gammal arabgubbe som sålde vykort med hägringar. Och sågo vi likaså en par små arabpojkar som lekte ”vi låtsa sand”. Men så plötsligt fick vi se nå’ underbart: En svalkande palmdunge med regnbåge över och små vita hus inunder. Utanför varje hus stod det åtta arabiska, välformade pinuppor och serverade iskyld champagne. Alla skratta’ och var glada. Ja, det var en tavla, det! Jag köpte den för tre och femti och kröp vidare.

 

Var det nog sagt, min expedition slutade lyckligt – jag hittade så småningom en ledig kamel, och en man som pekade ut färdriktningen. Han gav mig sin hand på att vi skulle va’ framme vid kusten innan kvällen – jag har den här förresten – och mycket riktigt, efter en dryg kvart var vi framme vid Röda havet. Jag kastade mig i, simma’ över till andra sidan och tillbak igen i rena glädjen. Det vimlade av hajar i vattnet, men jag undvek dom med mitt gamla specialtrick: Jag skrev med stora, svarta bokstäver på bröstet: ”Motboken slopas från och med första januari”, och jag sku’ vilja se den djävla haj som sväljer det!

 

 

Studioversionen

 

Mitt herrskap, jag kommer direkt ifrån Afrika. Och det är riktigt skönt att vara hemma igen. Har man tillbringat två år i Afrika, därav ett i Kongo och ett i vetenskapens tjänst, så kan det va’ skönt med svensk mylla under fötterna, vare sig det är Bromma eller Nödlanda.

 

Mina operationer började i Psing-b’so-distriktet.

 

Jag startade i gryningen den 16 april med 97 bärare och en Boy. Men den var ju snart upprökt. Jag hade inte hunnit mer än till djungelbrynet förrän jag hörde en mängd underbara strupljud strömma emot mig, ackompanjerade av några vackra dum-trummor. Det visade sig vara Negerstams spelmanslag, som på så sätt ville hälsa oss välkommen. Jan kan ännu höra deras vackra nationalsång ”Uganda, du fria”. Så kom det fram en stor karl och föreställde sig och sa att han föreställde hövdingen. Han sa att han gärna ville se mig som middag nån dag. Dom höll på att reparera i köket så dom fick ta mig som jag var, sa han. Och så stack han ett långt, vasst spjut i mig. Jag avböjde – det emellertid, och efter att bytt till mig åtta favorithustrur mot en smörgås och en pärla fortsatte jag norrut, in i ett par regnskogar.

 

När jag hade marscherat i tre timmar och sexton dygn, fann jag mig plötsligt stå öga mot öga med ett oerhört exemplar av den afrikanska jättebluffen Contrubila caxidor. Det var en kritisk situation, men utan ett ögonblicks tvekan så slog jag mig ned och funderade på vad jag sku’ göra. Plötsligt fnysade fluffen till och satte fart mot mig som ett lokomotiv med flera hundra kilo i timman. Till sist var det bara fem meter som skilde oss åt, men som gammal konservator stoppade jag snart upp honom och fortsatte.

 

Envist åt sig vår lilla karavan alltmer inåt och inåt, och ensamheten vräkte sig över oss. Det kunde gå ända upp till fjorton dar utan att vi såg så mycket som en skymt. Terrängen blev allt eländigare för varje skosnöre som gick. Inte ett ljud, inte en vindpust, inte ett spår av liv. Till sist hörde vi inte ens Coca-Cola-bilarna. Vi segade oss över sylvassa berg, vi sjönk genom ändlösa träsk, och det var inte alltid vi klara’ oss. Ibland överlevde vi, ibland inte. Någon mat hade vi inte sett på månader. Inte ens på faten. Till sist var jag så mager så när jag fastnade i en köttätande blomma så spotta’ den ut mig och bad att få tala med hovmästarn.

 

Till yttermera visso hemsöktes vi av de mest förfärliga djungelsjukdomar. Halva mina bärare hade malaria. Halva hade Amalia. Själv hade jag fått en sticka i fingret. Bara … bara en vanlig trästicka, alltså, ingenting att räkna med.

 

Så småningom ändrades sceneriet helt, djungeln vek åt sidan, och det mest paradisiska slättland bredde ut sig för oss, till brädden fyllt av vilda och vackra djur. Det var så innerligt vackert så vid blotta åsynen föll jag i tankar och erinrade mig mitt kära gamla barndomshem på norra Ljusterö.

 

(falsettsång:) Blåsippor små uti backarna stå hmmm hmm hmm hmm hmmm … (harkling)

 

Nåja!

 

Jag råkade ut för en massa missöden också. En morgon när jag stod och raka’ mig störtade plötsligt fram fjorton ursinnigt dräglande pantrar och anföll mig alla på en gång. Där stod jag alldeles ensam, med bar överkropp. Jag hade inte ett enda vapen att försvara mig med, och jag blev så djävla arg.

 

Nåja, nästa morgon kom vi in i Saharaöknen. Ni vet, det där stora stället, där araberna tömmer gamla timglas. Solen stod högt i kurs, och snart var vi riktigt varma i kläderna.

 

Vi blev törstigare och törstigare. Vi hade en par påsar torrvatten, men dom rann snart ut i sanden. Inga brev kunde vi få iväg, bläcket var för länge sedan urdrucket. Vi hade inte ens fukt att väta frimärkena med, utan vi fick brodera fast dom på breven. Förtvivlat kröp vi framåt på alla tre. En hand gick nämligen åt att hålla tungan ovanför sanden. Till sist var vi så törstiga, så vi var tvungna att dricka Jubileumsöl. Runt omkring oss var det fullkomligt öde. De enda människor vi såg var en gammal arabgubbe som sålde vykort med hägringar. Men plötsligt fick vi se nå’ underbart: En svalkande palmdunge med regnbåge över och små vita hus inunder. Utanför varje hus stod det åtta förtjusande arabiska pinuppor och serverade iskyld champagne. Alla skratta’ och var glada. Det var en tavla, det! Jag köpte den för tre och femti och kröp vidare.

 

Nåväl, min expedition slutade lyckligt – efter en dryg kvart var vi framme vid Röda havet, och jag kastade mig i och simma’ över till andra sidan. Det vimlade av en massa stora hajar i vattnet, men jag undvek dom med mitt gamla specialtrick: Jag skrev med stora, svarta bokstäver på bröstet: ”Motboken slopas från och med första oktober”, och jag sku’ vilja se den djäkla haj som kan svälja det!

 

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet