Jazzmikroskåpet / Jazzkåsören, 1952

 

Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!

 

BildJazzmikroskapetPovel 

För Youtubeklipp, Länka HÄR!

 

JAZZMIKROSKÅPET var en parodi på orerande jazzdocenter som förekom i radions underhållningsserie "Vårblandning" i maj månad 1952. En bejublad scenversion, JAZZKÅSÖREN förekom sedan i första knäppuppen "Akta huvet", 1952-53. Nedan redovisas transkriptioner från först "Jazzmikroskåpet" och sedan "Jazzkåsören" (med reservation för stavningen av diverse fantasinamn på musiker och låtar). Längst ner kan även en text, hämtad från Radiotjänsts tidning "Hörde ni", nr 6-1952, läsas.

 

 

 

JAZZMIKROSKÅPET (Radions "Vårblandning", maj 1952: 

 

Påannonsering: - Och nu, hallå hallå alla kära och sanna musikälskare. I Jazzmikroskåpet talar idag redaktör Valdemar Eriksson Häpen om den amerikanska saxofonisten Coolish Candy.

 

Kort musik!

 

Tenorstjärnan Coolish Candy eller Old Papa Candy, som han gärna kallade sig, torde utan överdrift kunna räknas till de allra största kanonerna inom jazzmusiken som ju alla vet. Inte bara då genom sin säkra, svajiga spelstil och sitt överlägsna sätt att behandla luren, saxofonen, utan kanske inte mindre …

 

Candy föddes nittonhundra jämnt i Buxton, Idachusetts, och kom på ett mycket, mycket tidigt stadium i kontakt med musiken i egenskap av organist i den söndagsskola, där han som ung organist fick sin första kontakt med musiken på ett mycket, mycket tidigt stadium.

 

Ganska snart skaffade han sig emellertid sin första lur, sin första saxofon, och vi finner honom redan nittonhundranitton i Hirving Jacksons då mycket populära orkester som spelade på gamla Fatherland’s Heaven i Chacago. Det finns givetvis mycket få inspelningar från denna tidiga epok í hans – liv, men vi hör ändå på en gammal platta av märket Circus Special en melodi som heter ”Swubling Easy”, där Candybeundraren kan njuta av hans redan då säregna spel som liksom firar orgier i hållningslös friskhet och gäckaranda. Jag ber er lägga märke till den speciellt dåliga inspelningstekniken som ändock inte förmår dämpa bandets spelglädje.

 

Vid sidan av Candy som här spelar klarinett, hör vi även Potter Pottsburgs berömda trombon, som skarvar omkring på känt manér. Den fantastiska altsaxen, Irmel Londons, bekant för sin fina ton och briljanta placering, ingick också i bandet, men råkade vid detta speciella inspelningstillfälle försova sig, och kan därför inte uppfattas på plattan. Vi ska ta och lägga på den:

 

Kort trudelutt!

 

Candy stannade i Hirving Jacksons band i fyra år och hann under den tiden göra sig mycket populär och omtyckt. Själv trivdes han säkert utmärkt vid sidan av såna hejdukar som Hudly Cudman, Waterproof Teddy, Caxwell Gurnett, Baby Bludderford och Cuddle Chaplin. Dessutom utökades orkestern efter något år med den då okände unge trumpetaren Slimi Sitbuild från Kansas Pity som emellertid senare skulle komma att visa sig. En elakartad klaffskada tvingade snart Candy att lämna bandet och lägga in sig på Ohma-ha-ha Hospital, och från den tiden kan vi tyvärr inte redovisa några inspelningar.

 

Sitt stora genombrott fick dock Coolish Candy i samband med en publikomröstning i jazztidningen Melody Monster, där han förvånade hela den dåvarande jazzvärlden, genom att hux flux skaffa sig en hedersam fjärdeplacering. I samma veva kom han till Tub Dunstley’s Honeymoon Hucksters som då för tiden spelade på Rockingham Corner i Dallas. Där började det verkliga livet för vår vän Candy. Tub Dunstley var som bekant en våldsam sälle som inte aktade för rov att driva sina musiker att göra sitt allra yttersta. Många dog också under den tiden. Men säga vad man säga vill – god jazz spelades det. Eller vad sägs om den här plattan, ”Stop touching me Sarah!” som spelades in på skivmärke Gold Buckle. Även en icke initierad kan lätt höra att det är något särskilt fatt med solisterna. Och det var det ju också som bekant. Dunstley flög på dem en efter en och rände dem i ryggen med ett par hemmagjorda isdubbar, vilka ännu finns till påseende vid det jazzhistoriska muséet i Harlem. Men hör nu på den underbara musik de presterade:

 

Kort trudelutt!

 

När Coolish Candy lämnade Dunstley’s orkester nittonhundratrettitvå var han givetvis både andligen och kroppsligen mörbultad. Men han spelade bättre än någonsin och fick genast engagemang i Droyton Brodins stora band i New York, där han stannade som uppburen solist i två år. Från den tiden finns många sagolika inspelningar, och vi väljer en av de kanske allra bästa, nämligen ”You have to be faithful to your Honey, Honey, for your Honey want have to be faithful to you, Honey”. Den gjordes nittonhundratrettifyra på skivmärke Cytra Door och finns för närvarande inte att uppbringa. Här möter vi en ny, frisk och frigjord Candy som vet vad hans spel är värt och spelar därefter vackert och stadigt. Först hör vi några takter av den friskt skuttande klarinetten Copenham Patik som gläder oss med sitt stänkande spel, och sen kommer mästaren Candy in som från andra sfärer. Först tvekar han talt men sätter så igång med osviket manér. Det kommer en typisk Coolish’s skakning och tremblering, som alla hans beundrare lärt sig älska. Och strax därefter öser han på med ännu mer ohämmad frenesi. Till slut hittar han en ton som han tycks finna inspiration i och tycka om, och där visar han sitt geni och sin oöverträfflighet genom att helt enkelt hålla fast vid den tonen ett tag precis som ett barn som söker sig till sin kolaklubba. Så kommer en våldsam stegring av sådan art att man tror att sådant artisteri inte är möjligt, men det är det. Hör bara:

 

Kort trudelutt!

 

Efter glansperioden hos Droyton Brodin följde en mycket, mycket mörk och dyster tid för Candy. Han hade som så många av sina kollegor fallit offer för dryckenskap och så kallad Gurra-ha-hina, det senare en giftig tobak, som importerades svart från Hanoi i Kina av hänsynslösa gangsters. Det myckna rusandet skänkte honom en kort tillfredställelse för stunden men tärde så mycket mer på hans redan förut bräckliga kroppskonstruktion. Han blev blek, mager, glåmig, hållningslös och inåtvänd. Han höll inte tider, han passade inte ord. Och vad hemskast var – han började spela allt sämre. Hans bäste vän Mac Money skriver i en bok om honom att han var ilsken, sur, obalanserad och kunde kasta saxofonen i golvet eller på någon närstående när det inte passade honom. Han fick också på detta sätt sämre ton i sitt fina instrument. Och miljoner voro de unga beundrare som i tysthet grät över detta hans öde. Till sist vägrade han begagna sin saxofon och fick i stället för sig att han kunde spela lika bra på sin näsa. Det var omöjligt att tala förstånd med honom och man lät honom hållas.

 

Det faktum att han fortfarande var kontrakterad med grammofonbolaget Yameltol, och att direktören för detta bolag var en livlig herre som inte ville släppa sin artist

har gjort att en unik platta finns bevarad från denna tid vilken visar Candy och några likasinnade ivrigt spelande jazz på läppar och näsor. Mästerverket heter ”Hap Hap” och man kan ju inte neka till att det svänger om den gode Candy även här:

 

Kort trudelutt!

 

Men som tur var för alla jazzvänner och för jazzen själv repade sig Candy och gick ännu en glansperiod till mötes. Nu hade han övergått till att låta altsax, och det verkar som om detta instrument kunde sporra honom till än större stordåd än tidigare. Han startade en egen orkester med sådana trogna gamla kämpar som Dibby Cornclock, Madoney Mixy, Cat Dribbley, Contreau Wärmland, Clunc Konrad, Padeford Charly och Mink Bonus. Orkestern spelade på gamla hederliga Spatland Spock Spitblood och en mängd goda plattor vaxades till. Och nu ska vi lämna vår hjälte med en av dessa enastående jazzskapelser. Jag tänker på den utan tvivel främsta av alla Candys inspelningar, ”Sub-Tropical Chatcau with Moonlight Gateau”, gjord nittonhundratrettiåtta, den sextonde april, klockan fjorton och tretti, två timmar före hans död. Här känner man igen den glade och friske spelmannen och man riktigt hör hur han liksom inte hittar nog många toner och uttrycksmöjligheter på sin kära saxofon, eller lur som det också kallades. För att illustrera sin sprängande levnadsglädje och sitt stora och varma esse. Den som letar riktigt länge ska också finna ett litet stänk av melankoli av kamp och frosslusta i hans spel och detta representerar i så fall den ensamme spelmannens skyddande skal gentemot en grym och sluten omvärld.

 

Summariskt känner man sig frestad att utbrista: I sanning en jublande svanesång värd en jazzkonstens mästare och män’ska!

 

Jazztrudelutt!

 

 

JAZZKÅSÖREN (Knäppupp I, "Akta huvet", 1952-53:

 

Tenorstjärnan Coolish Candy eller Old Papa Candy som han gärna själv lät kalla sig torde utan överskrift kunna räknas till dom allra största kanonerna inom jazzmusiken. Inte bara genom sin säkra, svajiga spelstil och sitt överlägsna sätt att behandla luren, saxofonen, utan kanske snarare då – inte mindre.

 

Candy föddes nittonhundratio till femton i Buxton, Idachusetts, Usa, och kom på ett mycket, mycket tidigt stadium i kontakt med musiken i egenskap av organist i den söndagsskola där han som ung organist fick sin första kontakt med musiken – på ett mycket tidigt stadium.

 

Vi finner honom redan nittonhundratjugo i Hirving Jacksons då mycket populära orkester som spelade på gamla hederliga Fatherland’s Heaven i Chacago, Usa. Det finns förstås mycket få inspelningar från denne epok i hans liv, men vi hör ändå på en gammal platta av märket Circus Special som jag har fått låna av en gammal skivbekant. Där har vi en liten melodi som heter så mycket som ”You have to be faithful to your Honey, Honey or Your Honey would have to be faithful to you, Honey”.

 

Vid sidan av Candy kan vi här också lyssna till Potter Pottsburgs berömda klarinett, som skarvar omkring på känt manér. Men honom har jag redan behandlat i ett tidigare kåseri som förresten, som förresten står att läsa i veckans nummer av ”Störde vi?”.

 

Den fantastiske batteristen Irmel London, bekant för sin fina ton, men ändå kanske framför allt för sin briljanta – ton, ingick också i bandet, men råkade vid detta speciella inspelningstillfälle försova sig och kan därför inte uppfattas på plattan. Vi ska ta och låta lägga på den:

 

Kort truddelutt!

 

Häääääär kan man kanske anmärka att det hela inte lät fullt så bra som det hela kanske borde kunna ha låtit, men det kanske kan ha berott på att den gode Candy vid tillfället ifråga kanske inte var fullt så nykter som den gode Candy vid tillfället ifråga kanske borde kunna ha varit.

 

Candy stannade i Jacksons band i fyra år och hann under denna tid göra sig mycket, mycket, mycket populär. Själv trivdes han säkert utmärkt vid sidan av sådana hejdukar som Hudly Cudman, Waterproof Teddy, Caxwell Gurnett, Baby Bludderford, Him Corneys och Cuddle Chaplin. Dessutom utökades orkestern efter en liten smula med den då ännu okände unge trumpetaren Pieter Sittram från Kansas Pity som emellertid senare skulle komma att visa – sig.

 

Candy fick så småningom engagemang i Droyton Brodins stora band i New York, där han stannade som uppburen solist i två timmar. Från den tiden finns många sagolika anspelningar, och vi sväljer en av dom kanske allra främsta, nämligen den gamla odrägli…, odödliga, ”Alvestafärsens brus”, och här kan vi tydligt höra hur vår gode Candy har utvecklat sin bombastiska spelstil till det nästan hart när otroliga. Skivmärke: Formosa.

 

Man kan också lägga märke till en ganska egenartad skillnad som framträder i andra varvet där han framför allt kommer in på …..

 

Kort truddelutt!

 

….. och försöka göra det bästa möjliga av …..

 

Men som tur var för alla jazzvänner och kanske också för jazzen själv så gick den gode Candy som man säger från klarhet till glansperiod. Han startade en egen liten orkester med så pass trogna gamla kämpar som, hör och häpna, Midli Corny, Muldoni Mixtram, Tids Bawley, för att inte tala om, Cats Dribbley, Nock Hansford, Cointreau Värmland, Franz Conrad, Mits Deaublon, Cross Dribbly, Plass Debley, Astrid Lindgren, Tidi Hudsman, Rocky Birthman, Brother Wörbel, (ohörbart bubbel), Godt Vatten, Max Patten och Chris Putty.

 

Den senare har ju i likhet med många andra av sina ch…, ch…, många andra av sina ch…, chokladfärgade kolleger emigrerat till gamla Sverige där han helt övergått till militärmusik. Och nu för tiden återfinns han som skicklig ledare för Kronobergs indelta Riven Boys.

 

Nåväl, Candys orkester spelade på gamla hederliga Butland Spot i Bitswood, och en mängd goda plattor spottad.., lackades också in. Och nu ska vi lämna vår hjälte med en av dessa enastående jazzskapelser. Jag tänker på den utan tvivel kanske allra främsta av, kanske Candys, kanske alla, kanske då, kanske inspelningar, den förtjusande lilla melodin ”Vad tar ni för taxen där i längden”, inspelad nittionhundratrettiåtta, den sextonde pril, klockan fjorton och trettifyra, två timmar före hans död.

 

Här känner man igen den friske och glade spelmannen, och man riktigt hör hur han liksom inte hittar liksom nog många liksom toner på sin kära liksom saxofon, eller hur… eller lur, som det liksom också kallas. För att liksom llustrera sin sprängande levnadsglädje och sitt stora och varma liksom.

 

Summariskt känner man sig frestad att utbrista I sanning en jublande svanesång där en jazzkonstens mästare och män’ska går. Skivmärke: Godmiddag! 

 

 

 

JazzmikroskapetBild