Då var det synd om mej

Åter huvudsidan Sketcher/Monologer: HÄR!

 

BildDaVarDetSyndOmMej

Denna monolog var med i andra knäppuppen, DENNA SIDA UPP, 1954-55 och framfördes av Martin Ljung i direkt anslutning till numret "Alla har vi varit små". Povel skrev monologen, och stommen av den har många år på nacken. I den icke utgivna Povelboken "Povels svarta bok - reflektioner av en ung författare med glasögon" från 1939 finns kåseriet "När jag var liten" med. Därifrån har övervägande delen av monologen hämtats.

 

 

Jag har också varit liten en gång – och haft det hur fantastiskt tråkigt som helst.

 

Jag tänker ofta på den tiden då jag brukade vara liten. Jag försäkrar, det finns nog ingen som har varit så liten som jag.

 

När jag föddes så sa pappa: Det där provet ser bra ut, doktorn. Får vi en sån! Och det blev det här!

 

Och ni ska inte tro att jag växte sen, tvärtom. Från det jag föddes och till jag blev så här stor, så hade jag bara blivit mindre och mindre.

 

Jag var så liten, så min familj såg inte till mig. Det var aldrig nån som fråga’ efter mig hemma. Jag försökte skrika, men det hjälpte inte. Så fort jag skrek så sa pappa: Ta fram DDT-sprutan.

 

Till sist blev jag så arg så jag bestämde mig för att jag SKULLE växa helt enkelt. Jag satte mig ner en kvart varje kväll och bara trotsväxte i min ilska. Det är ganska knepigt, men det går bra om man tar i ordentligt så här: OHO, HO!

 

När jag hade hållit på i två år fick familjen syn på mig. Och då gjorde vi så att vi tog och hälsa på varann. Men dom trodde jag var ett ovidkommande barn som hade kommit in av misstag på kvällen. Jag fick ta fram passet för att övertyga dom.

 

Men jag blev aldrig riktigt populär hemma.

 

Vi var 36 syskon och jag var alltid den som fick sitta emellan. Alla var eländiga mot mig och skuffa mig hit och dit och hit igen och så full fart in i väggen, och så sen bar det in i nästa vägg och sen … Då var det synd om mig!

 

Och nåt vackert barn var jag inte. Då! Mitt hår var smörgult och lockigt och räckte till långt fram på dagen. Och så hade jag stora komplex i ansiktet. Jag våga’ inte visa mig ute bland folk. Oss emellan sagt: Jag tyckte inte om mig för fem öre.

 

Kamraternas lekar deltog jag aldrig i, utan jag satt mest hemma och rensa’ fisk. Det blev mest fisk hemma. Fisk och smisk! Och så till jularna ett litet glas kolsyra. Men nån mat fick jag aldrig. När alla hade fått mat blev det ingen över åt mig. Så jag tyckte inte om fisk.

 

En av mina bröder hette Bror. Och två hette Emil. Bror han slog mig ofta, och när inte han orkade längre då tog Emil vid. Sen var det Emils tur. Och då bruka’ Emil hålla mig så Emil skulle komma åt bättre. Sen var det Bror igen. Sen var det jul igen.

 

Bror han bruka’ hålla mig under armen så här och så kom dom andra två och ploschka till ifrån den sidan så här. Och så höll han här och så ploschka dom till från DEN sidan. Sen kom alla tre på en gång och så ploschka … Då var det synd om mig! Min bak svällde upp och blev anatomiskt sätt rent löjlig.

 

I skolan kunde jag ingenting och fick alltid anmärkning för hyss i klassen, bristande krage och smutsighet under lunch. Läxorna kunde jag aldrig, men jag fick aldrig frågan. När alla hade fått frågan blev det ingen över åt mig. Jo, en enda gång kunde jag svara rätt. Och då fick jag genast anmärkning för prat under lektionen. Fröken fråga’ vem som hade grundlagt Alvastra kloster. Och då sa jag: Det är inte jag, för jag har legat sjuk under hela medeltiden.

 

Jag var ganska ofta sjuk. Och hade hemskt lätt att gå sönder. Och var jag inte sjuk så var jag frisk. Jag har haft både mässlingen, skära hund och badlakansfeber. Dessemellan hade jag snuva. På sommarn hade jag hösnuva. På vintern snösnuva. Men nån näsduk fick jag aldrig. När alla hade haft snuva blev det ingen över åt mig.

 

På min födelsedag – för det var i alla fall ett faktum – då bruka’ jag alltid få en liten påse meloner. Men dom åt genast pappa och mormor upp.

 

Mormor var den enda som inte slog mig. Hon kunde inte hitta mig. Men alla andra hitta’ mig. Ibland fick jag så mycke’ stryk så jag kunde inte sitta på flera veckor. Men det gjorde inte så mycke’, jag fick aldrig sitta hemma. När alla hade satt sig blev det ingen plats över åt mig.

 

Ja, min barndom har varit grym – och fullständigt onödig. Men på något sätt så kom jag ur den i alla fall. Nästan!

 

Nu är jag en vuxen och gift man och har själv en liten pojke som heter Manke. Och jäklar vad det känns skönt att riktigt kunna klå den ungen.

 

Copyright: Povel Ramel-sällskapet