Povel i Kiruna, Mattias Timander och Niklas Löfström kör föreläsningskonserter och infotainmentshower

Åter till huvudsidan KURIOSA: HÄR!

 

BildMattiasNicander1     BildMattiasNicander2

Mattias Timander och Niklas Löfström är båda medlemmar i Povel Ramel-sällskapet och gör sitt till för att sprida Povels liv och verk i Kiruna. I november 2017 höll de en föreläsningskonsert inför ett sjuttital kirunabor. Toppen! Povel till hela svenska folket, från Skåne till Lappland! (privata foton)

27-28 januari 2018 höll de infotainmentshower om Povel i Malmfältens folkhögskolas aula i samband med Snöfestivalen i Kiruna. Fortsättningsvis gör de också nedslag lite då och då med sitt Povelprogram, t.ex. 7 april 2018 på Suupalo hembygdsgård i Vittangi. 

Paparellt med sina underhållande föreläsningar om Povel Ramel har de även ett Hasse&Tage-program som de turnerar med.

Nedan följer att antal foton från föreställningen i Kiruna i januari. Mer om Mattias och Niklas finns i SVERKER nr 17 (april 2018). Nedanför bilderna följer längre intervjuer med de båda.

                  BildSnöfestivalKiruna1                                               Niklas i informationstagen (foto: Emma-Sofia Olsson)

 

BildSnöfestivalKiruna2

 Niklas och Mattias rappar (foto: Malin Rolund)

 

BildSnöfestivalKiruna3

Niklas och Mattias rappar vidare (foto: Emma-Sofia Olsson)

 

BildSnöfestivalKiruna4

Mattias sjunger och spelar (foto: Emma-Sofia Olsson)

 

INTERVJU MED MATTIAS TIMANDER, 19 ÅR

  

Du är 19 år, Mattias. Hur började ditt Povelintresse? 

Hur min relation till Povel Ramel började minns jag med stor värme. Jag var i tioårsåldern och hade fått låna ”Som om inget hade hänt” på CD av min granne och gode vän Hans. Hans trodde att jag skulle tycka om den, och jag låg faktiskt på ett nattåg mot Stockholm när jag för första gången spelade skivan. Aldrig förut hade jag hört något liknande, och jag fascinerades något måttlöst av språket, lekfullheten och den fantastiska musiken. Där och då var det nog många av Povels referenser och ord som gick mig över huvudet, men jag tyckte verkligen om vad jag hörde och ville faktiskt helst aldrig sluta lyssna på den där skivan. Väl tillbaka i Kiruna sprang jag till stadsbiblioteket och bad om att få låna hem allt de hade om och av Povel Ramel. Bibliotekarien var, efter att ha försvunnit iväg ned i magasinet en lång stund, mycket överraskad. Hon tycktes nämligen inte förstå hur en så väldigt ung man kunde fatta tycke för något hon uppfattade som så väldigt gammalt. Faktum är att hon blev så paff att hon av bara farten magasinerade ut böckerna och gav dem till mig. Så började min kärlek till Povels verk, och med tiden har denna kärleks karaktär förändrats, då jag kommit att hitta en djupare uppskattning av texterna, men också, förstås, fortsatt digga munterheterna och, så klart, to-o-o-o-o-onerna.

 

Varför är Povel så bra, tycker du? 

Povel Ramel var i min mening det allra bästa av en era då svensk underhållning verkligen blomstrade. Ingen kunde nämligen på Ramels sätt bemästra konsten att underhålla. Att underhålla alla som hör och ser på, utan att varken bli esoterisk eller banal. Skulle jag tvingas ge upp mitt intag av alla former av kultur, för att enbart viga mig åt en enda konstnärs eller artists livsverk, så skulle det bli Povel Ramels. Delvis för att det är så brett, men framför allt för att det verkligen, olikt något annat, är så otroligt underhållande.

 

Har du sett honom framträda? 

När jag fick låna den där skivan av min granne levde inte Povel Ramel längre, så för mig ter han sig ibland litet grand som en sagofigur, om ni tillåter en sådan liknelse. Det känns nästan otroligt att han faktiskt har funnits på riktigt. Det är förstås sorgligt att jag aldrig kunde se eller träffa Ramel i verkliga livet, men för mig förblir Povel Ramel en av de allra största från förr. Det här säger också mycket om den stora vikten av att sprida vidare musiken till den yngre generationen. Således tack grannen Hans!

 

Har du någon favorit av honom?

 Jag skulle definitivt säga, att det härligaste med Ramels texter är glädjebudskapet de förmedlar. Någon av dessa hans hoppingivande glada bitar är nog min favorit. Jag refererade ju till ”Håll musiken igång” tidigare, och Ramels och Zetterlunds framträdande i TV 1971 med den låten är bland det som får mig att le allra bredast. Och då är det kanske också min favoritlåt.

 

Du framträder också själv med Povellåtar!

 Det är så himla roligt att ha funnit en vän som diggar Ramel lika mycket som jag själv, och att få spela och sjunga ihop med Niklas är en sann glädje. Vår duo kommer nog folk i Kiruna (och kanske snart även annorstädes?) få stå ut med ett bra tag framöver. Ty vi har så hiskeligt kul ihop.

 

Då har du idolporträtt på Povel hemma?

 Vissa vänner har höjt på brynen något åt faktumet att jag, i stället för exempelvis lättklädda damer eller hårdrocksmotiv på väggen i pojkrummet, hade Povel Ramel iförd hatt och hängslen utanför ett turkost knäppupptält. Men de har väl vant sig nu.

 

 

NIKLAS LÖFSTRÖM BERÄTTAR

 

Berätta något om hur du kom i kontakt med Povel som barn!

Lingonben är min första tidiga bekantskap med Povel. En helt sjuk historia med absurda inslag, hittepåord etc. Jag tror att det var därför jag fastnade för den. Också det faktum att en vuxen man leker med orden på detta vis. Det var något jag aldrig hade hört tidigare. (Senare blev dock HasseåTages Lindemän en klar favorit som faktiskt utkonkurrerade Ramel ett tag). 

Jag lyssnade också mycket på inspelningar från ”Funny Boy”. Publikens smittande skratt gjorde att jag förstod att det här var något roligt. Men en del Povelsk humor flög över huvudet på mig i pojkåren: “Jag brukar röka Örnen” säger t.ex. direktören i Bladbergeri hurra!, vad är det för roligt med det? Jo, kanske att firmafesten innehåller så manga personer på olika nivåer som ska festa tillsammans. Stämningen kan ju bli lite speciell förstår jag idag, men knappast som 10 åring I mitt pojkrum. Naturbarn är också en helt galen låt med 6 minuters improvisation. Den kör vi tyvärr inte vår show. Inte heller Digga Darwin som är fantastisk; den använder mina kollegor i biologiundervisningen för övrigt efter tips av mig.

 

Infotainmentshow kallas det ni kör om Povel, d.v.s. någon form av underhållande information.   

Vår show är ganska kronologisk: Vi börjar personligt med Lingonben på grund av min tidiga bekantskap. Vi tar också upp den allvarliga Mitt glada trettital då vi berättar om Povels barndom, hanterandet av föräldrarnas bortgång etc.: ”Där satt jag vid avgrundens rand, en sittplats som numer är fullt normal”.  

Vi rör oss framåt i historien, genombrottet med Johanssons boogie woogie vals, så klart, den första Knäppuppen och filmen ”Ratataa” (vi kör Var är tvålen). Crazyhumorn representeras av Ittma Hohah.  

Sättet hur Povel tar en genre och gör något av den visar vi med Balladen om Eugen Cork och The Gräsänkling blues. När det gäller ”Gräsänklingsbluesen” imiterar Mattias Ingmar Bergman, eftersom filmens mästare faktiskt var sugen på att göra en film av den med Povel. Kul kuriosa!  

Vi kör Jag diggar dig och avslutar showen med De sistas entusiasterna.  

Jag skrev förresten en alternativ text till Jag diggar dig för några år sedan som innehöll referenser till den tid vi nu lever i, “prylarnas gemenskap är kidsens gemenskap I phone four baby we want more” etc.”  

Detta är väl ungefär det som vi gör.  

Tanken är att ha en bred repertoar för att visa Povels mångsidighet. Liksom Mattias tycker jag att det fantastiskt att ha hittat en Povelbroder. Det fina med det är att han är en utmärkt pianist, något som inte jag är. Jag för väl mer den pedagogiska folkbildande facklan under föreställningen även om Mattias sticker in tankar kring Povels filosofi och glädjebudskap etc.  Jag arbetar på en folkhögskola så folkbildning star högt I kurs här. Det är därför våra arrangemang spelas här på skolan. Jag har sett Povel på 90 talet I Knäpp igen med bland andra Magnus Uggla och Johan Ulvesson.