POVEL RAMEL - SCHLAGERDÖDAREN

Ingvar Orre i Tidens kalender, 1957

 

Schlagerdodarenbild

 

Utdrag ur en uppmärksammad artikel i Tidens Kalender 1957 av författaren och litteraturkritikern i DN, Ingvar Orre.

 

POVEL RAMEL – SCHLAGERDÖDAREN

Det har berättats mig att vi den tiden då tidningarnas insändarspalter dignade av indignation över radiofiguren Johan Blöth, så skulle en replik av ungefär denna lydelse ha passerat högtalarna: ”Fort! Efter honom! Nej förresten, stopp! Inte så fort. Svenska folket hinner inte med.”

Det visade sig trots allt att svenska folket hann med ganska bra. Ramel blev inte bara vårt lands populäraste prillighetsmakare, han accepterades också som didaktisk satiriker, som ett slags renhållningsverk gentemot det smaklösa och banala.

En av våra främsta kulturskribenter har på tal om de ramelska revyerna sagt, att baronen ”genom att adla spexet till självständiga konstverk gjort roligheter aldrig av det alexandrinskt exklusiva slaget utan verkligen till roligheter också för de oinvigda”.

Detta är en sanning även om viskompositören och textförfattaren Ramel. Mångt och mycket har i denna dag genom hans försorg utsatts för generande ljus, mycket har fått genomgå mindre angenäma förvrängningar, men karikatyren har aldrig blivit enbart karikatyr, det har samtidigt blivit oberoende konst som gott kunnat avnjutas utan kännedom om det karikerade – det är tidlöst och ändå extremt modernistiskt.

Ramel har inte för avsikt att lämna svenska folket i fred. Han vill öppna våra ögon, han vill lura oss att skratta åt våra egna svagheter. Medlet är hans säregna begåvning för litterär och musikalisk imitation. Det finns snart sagt inte en stilart som han inte kan kopiera. Han har funnit att han genom att förlöjliga det vi tycker om kan lära oss vad vi inte ska tycka om. Han har tagit till sin uppgift att fostra om oss. Och såtillvida har hans produktion blivit ett enda långt lyckokast.

För hur det är, vi sitter ändå där och skrattar av hjärtans lust, och efteråt har vi nog en känsla av att vara befriade. Det är nämligen aldrig åt någon utpekad person vi skrattar i Ramels sällskap, det är åt saken. Skadeglädjen som andra revyaktörer tagit på entreprenad lämnar han utanför. Tillsammans med honom skrattar man med rent samvete.

Detta är något nytt och ändå inget nytt. Den litterära parodin kan räkna sitt födelseår någon gång omkring tiden för diktens guldålder, schlagermördandet började vid schlagerns glansperiod. När operan på Gustaf III:s tid fick fast mark under fötterna i Sverige dröjde det inte länge förrän man i Humlegården uppförde de gruvligaste parodier på vad som försiggick på de kungliga tiljorna. Vi har nu nått dithän att revyn upplever sin blomstringstid och följdriktigt borde någon stå upp och lansera en ”djuprevy”, en revy som driver med revyn. Det var Povel Ramel som blev mannen för det ledet i traditionen. Och detta är det nya.

INGVAR ORRE, 1956