DINSPIRATION: Om Povels stil och tekniker

Sångtextgenrer

Berättelsen

Betraktelsen

Stämningen

Portättet

Språkleken

Dramat

Povels verk är ofta mycket mångbottnade. Alla de ovan angivna humoristiska förhållningssätten kan man hitta – ibland i ett och samma verk. Vissa verk har parodiska inslag riktade åt olika håll. Vissa verk har bara korta inslag av parodi. Som parodiska tekniker kan man återfinna alla tänkbara retoriska grepp och litterära genremedel - satir, ironi, karikatyr, pastisch, travesti, parafras och allusion. Alla dessa retoriska grepp och litterära genremedel kan dock uppträda även i andra verk som inte kan tolkas som parodier. Man kan alltså inte förstå hur Povels verk är uppbyggda enbart genom att studera vilka humoristiska förhållningssätt han använder sig av.
Man kan också dela in Povels, liksom andras, sångtexter på ett annat sätt – utifrån vilket fokus som finns i texten. Bland Povels verk kan man urskilja sex olika sådana sångtextgenrer som med enkla termer kan kallas berättelsen, betraktelsen, porträttet, stämningen, språkleken och dramat. De flesta sångtexter domineras av drag från en genre – ett fokus – men de flesta har samtidigt inslag av stilgrepp från andra genrer. Vissa verk är mer svårtolkade än andra och kan tyckas ha fler lika dominerande fokus. Om allt för många stilgrepp från en genre byts ut, desto mer upplevs verket byta riktning och förvandlas till en annan genre – få ett annat fokus.
Ramels genrebredd är anmärkningsvärd. Att Ramel behärskar så många genrer kan tänkas hänga samman med hans intresse för att parodiera och pastischera. Ingen genre används dock enbart på detta sätt. Kanske kan man bättre förklara Ramels genrebredd med att han helt enkelt hade en utarbetad talang för stilistik, vilket gör hans verk intressanta, inte bara som konstverk, utan också som didaktiska exempel på hur språket – ibland i samklang med musiken - kan struktureras för att få estetiska effekter av olika slag.
I det följande beskriver jag dessa sångtextgenrer som idealtyper – i verkligheten är många sångtexter mindre renodlade och förekommer som sagt i olika blandningar.

Berättelsen – handling

Berättelsen framställer ett konkret handlingsförlopp – en berättelse av något slag, en skröna, rolig historia eller dråplig anekdot. Tidsfaktorn är tydlig genom en händelsekedja med början och slut eller bara en kort orsak-verkan-kedja. Dåtid är vanligt. Handlingen pekar framåt, eskalerar, mynnar ut i något överraskande eller avslutas med en knorr. Förändring är ett nyckelord. Beskrivningarna gäller framförallt yttre skeenden. Personer kan göra färgstarka saker – de agerar - men är egentligen till karaktären diffusa. Berättaren – som kan vara i jagform – är oftast objektiv och neutral inför det han eller hon berättar, känslor eller reflektioner ges inte mycket utrymme. Texten verkar inte vilja påverka lyssnaren och riktar sig inte mot någon specifik. Musiken har ofta, på ett eller annat sätt, en understrykande roll till handlingen i berättelsen; den kan säga något om platsen, tidsepoken, karaktärerna eller stämningen i handlingen. Följande Povelverk har mer eller mindre tydliga drag från berättelsegenren (men kan också innehålla andra drag eller förändras mot en annan genre): Balladen om Eugen Cork, Den lille tecknaren, Varför är där ingen is till punschen?, Tjipp Tjillevipp, The Gräsänkling Blues, Liten turistflamenco, Ratataa, Min röda poncho ifrån Mexico, Då hade jag håret så här, Fasa nesa och familjeskräll, Grammofonaffären, Heckelbrückel-Ossen Pfeffer-Schlachenbachen-baden ander See, Kärlek livet ut, 90 millioner kronoroch Vi sjunger så bra tillsammans.
Berättelsegenren har drag av balladvisor av episk karaktär, folkliga komiska visor som Igelkottaskinnet eller varietéscenens ”punchline”-visor. Av andra konstformer kan man lätt likna berättelseformen vid filmens förmåga att gestalta en handling. I schlagertexter är denna typ av genre inte så vanlig. I vissa schlager återfinns dock berättelsegenren i verserna. Dessa versberättelser pekar, precis som musiken, fram emot refrängen och ger den en fördjupad mening eller, som i Povels Kärlek livet ut, en ironisk poäng.

Betraktelsen – kåserande och lyriska reflektioner

Betraktelsen är en omfattande poetisk genre med många olika varianter. I populärmusik är denna sångtextgenre den mest vanliga – så också hos Povel. Betraktelsen innebär alltid reflektioner kring ett ämne eller en företeelse – tankar, åsikter, funderingar inför något. Betraktelsen är alltså begrundande, resonerande, analyserande. Det som uttrycks är en inre verklighet även om det handlar om något yttre. Povels betraktelser är dock mer förnuftsbaserade än emotionella – de är mer reflekterande än kännande. Däremot saknas inte humör. Betraktelserna innehåller ofta budskap, påståenden, uppmaningar och rena imperativ riktade mot en anonym lyssnare – ”Håll musiken igång”, ”Knäppupp, relax, koppla av”, ”Digga Darwin”. Denna genre är fylld av aforismer, maximer eller sloganartade sentenser. Betraktelsen kan utgå från en allvetande röst men även från ett diffust ”jag” eller ”vi” som kan förknippas med artisten på scenen. Eftersom det rör sig om tankar är tids- och rumsaspekten inte viktig. Man kan kastas från nu till då eller från en plats till en annan. Miljöer, händelser och karaktärer tecknas flyktigt bara för att fördjupa betraktelsen. Citat, referenser, anspelningar, travestier, metaforer och liknelser kan dyka upp huller om buller och belysa ämnet från olika håll. Inom denna genre finner man ofta retoriska vändningar och knep.
Bland alla varianter av betraktelser som man kan hitta i sångtexter så är det speciellt två som återfinns hos Povel, den kåseriartade och den lyriska. Med kåseriartad åsyftas betraktelser hållna i en fyndig och prosaisk stil, som i Ulliga krulliga gubbar, medan lyrisk åsyftar ett mer högstämt och symbolmättat språk, som i Underbart är kort. Även här finns dock ett nykter, förnuftsmässigt resonemang.
Det kåseriartade överväger i Povels produktion men i många verk smälter det kåseriartade samman med det lyriska. En strikt uppdelning kan man därför inte göra. Ämnena i dessa betraktelser är framförallt av två slag – sådana som behandlar konkreta, världsliga ämnen, som i Uniform, Vattenoch Flickor, och sådana som behandlar filosofiska, allmänmänskliga frågor, som i Alla har vi varit små, En glad blues och Lite fantasi. Man kan ytligt tycka sig se att det kåseriartade hänger ihop med det konkreta och det lyriska med det filosofiska men även här sker en stilistisk blandning mellan högt och lågt. De kåseriartade betraktelserna kring världsliga ting kan rymma djupare budskap, liksom det lyrisk-filosofiska nästan alltid uppblandas med prosaiska inslag.
En typ av betraktelse som ytterst sällan förekommer hos Povel men som är desto vanligare i annan populärmusik är det man kan kalla emotionella betraktelser. Här utgår betraktelsen från ett tydligt subjekt som uppehåller sig vid en privat känsla mer än ett reflekterande förnuft. Sådana betraktelser känns igen som sentimentala och romantiska schlager eller centrallyriska visor. I dessa tillbeds ofta ett annat subjekt och ”spontana” känsloutlevelser i stil med ”Jag älskar dig!” är vanliga. Här kan stämningar och miljöer fungera som metaforer för känslor. Oftast saknas ironins och objektivitetens distans. Under Povels ungdomsår skrev han några verk i denna emotionella stil, som Brevet du skickade och Det regnar på vår kärlek. Senare har han bara använt sig av den emotionella betraktelsens stilgrepp på ett mer eller mindre parodiskt sätt som i Aj vad jag är kär, Gift, gift, gift, En hopplös kombination, Henrietta, Då, Kärlek ett tu tre och En fattig falukorv. Även sådana verk som inte är parodier innehåller ofta ingredienser och stilgrepp som ”tar udden av” det eventuellt pretentiösa eller ”väger upp” det allt för romantiska så att det emotionella får balans – lekens stilgrepp och mer kåserande, prosaiska resonemang fungerar avväpnande på detta sätt. Det är tveksamt om Ramel skrivit någon emotionell betraktelse utan parodi, ironi, kåseri, lek eller annan tydlig distans efter 40-talet.
Tillsammans med språkleken är betraktelsen den genre som är svårast att ”översätta” till någon annan konstform utanför diktkonsten, genom att dess effekt och syfte är så starkt knutet till språket som förmedlare. Av samma anledning är det också svårt att uppfatta att bertraktelsegenren entydigt speglas av eller är integrerad med musiken, även om man i många enskilda fall kan uppleva att musik och text är oskiljaktiga.

Stämningen - atmosfär och miljö

Stämningsbilden levandegör en atmosfär, ett tillstånd, en stämning på en viss plats eller i en viss miljö. Stämningsbilden är nästan alltid i presensform eller av den karaktären att man upplever det som i ett nu. Den kan innehålla många händelser och rörelser men allt sker i stunden, som i en levande tavla, en tablå eller som en scenografi som rör sig. Tavlans stämning framträder genom beskrivningar av dofter, smaker, synintryck, ljudintryck och sinnliga upplevelser. Det påtagliga, fysiska, sinnliga är väsentligt. Utrop och imperativ som ”Se”, ”Titta”, ”Hör” förstärker närvaron och förnimmelserna. Korta, ofullständiga meningar med endast de viktigaste substantiven, verben och adjektiven bidrar till en flimrande närvarokänsla. Texten ”pekar ut” och ”visar” mer än ”berättar”. Texten kan sägas iscensätta atmosfären. Detaljer, aktiviteter och karaktärer fyller tablån och ger atmosfär. Men det är nuets hela stämning - platsens eller miljöns anda – som är det viktiga. Musiken fyller här en viktig funktion genom sin unika atmosfärbringande kraft. I sin rena form innehåller stämningsformen inga djupare reflektioner eller budskap, intrycken är objektivt registrerande – som i den litterära impressionismen. Povels verk har dock sällan en ren stämningsform – växlingar till kåserande betraktelse och språklek förekommer ofta. Följande verk förmedlar trots vissa sådana inslag en övergripande upplevelse av stämningsform: Chicomboo safari, Titta det snöar, Titta jag flyger, Uti skogen ska vi gå, Sorglösa brunn, Travelin’ Time, Sommartrivialiteter, Till havsbandet, Måste vägen till Curaçao gynga så?, Sena timmar.
Stämningsgenren har liksom berättelsen och betraktelsen gamla anor. Carl Michael Bellman och Birger Sjöberg var mästare i genren. Av andra konstformer kan stämningsformen liknas vid impressionistiskt och stämningsfyllt måleri eller vid scenografin med sin förmåga att stiliserat framhäva en miljö, speciellt i kombination med modern balett.
Det jag ovan har beskrivit är alltså en poetisk genre som framförallt ger effekt av att gestalta en reell stämning – ett objektivt, yttre seende. Det finns dock verk som använder sig av yttre stämningar eller miljöer för att gestalta inre sinnesstämningar – ett subjektivt, inre seende. Att helt särskilja dessa stämningsformer går inte alltid. Några generella iakttagelser är att när språket framställer glada, sociala, livliga, ljusa miljöer och illustrerar ljud och utrop ter detta sig ofta som objektiv verklighet. Om språket istället framställer intima, ensamma, mörka, stillastående och tysta miljöer upplevs detta mer som subjektiv verklighet – något inombords. Povel tycks oftast gestalta en yttre stämning, men tendenser till undantag finns. Ett verk som mycket tydligt fångar upp både en yttre och inre stämning är Travelin’ Time. Ett verk där istället lyssnaren hålls i ovisshet är Visa i Kråknedan– är det dröm eller verklighet? Framställs här en målande bild av en skog i skymning eller är allt en metafor för en sinnesstämning? Det verkliga frammanas genom presensform, ”påtagliga” ljud, utrop och rörelser, men samtidigt är språket drömskt, sagolikt och metaforiskt: ”Se, själva Våren ligger bunden vid hans fot uti Kråknedan!”En inre stämning illustreras även i Het sommar. Detta verk balanserar dock på gränsen mellan en subjektiv stämning och en lyrisk betraktelse genom sin blandning av sinnlighet och tankfullhet. Det är det vanliga i sångtexter generellt – att subjektiva stämningsbilder blandas med, eller endast är inslag i, lyriska betraktelser.

Porträttet – typer och musikstilar

I porträttet gestaltas en typ med sina speciella egenskaper och särdrag. Typen kan vara stereotyper, som den spralliga snärtan i Livet är stenkul, men också mer udda typer som Ittma Hohah, En skrattande mås eller grupptyper som ungdomsgänget i Ok! Hit med stålarna. Andra porträtt är Den sista jäntan, En kaka pemmikan, Stiliga Niklasson, Den dååliga, Den strömlinjeformade rödluvan, Dummerjöns, The Doddelidotts.
Porträttet direktförmedlas nästan alltid av typen själv genom dess personliga ”röst” men utan djupare känslor, reflektioner eller budskap. Typen ”förkroppsligas” genom iscensättningar av typens hemmiljö, sätt att agera, sätt att tala och karakteristiska sysslor. Presensform och talstil är här mycket viktigt för att typen skall ta form. Musiken är naturligt integrerad i gestaltningen – den säger något om typens karaktär. Liksom i betraktelsen sker hopp i tid och rum för att belysa typen från olika håll, i olika skeenden. Porträttformen har alltså likheter med betraktelsen men är mer kropp än tanke. Fysiska och sinnliga detaljer är vanligt förekommande. Den direkta gestaltningen kan därför också ha drag av stämning men är mer rapsodisk och collageartad; mer inriktad på egenskaper än miljöer. Porträttet formar ett intryck – författaren gör en ”levande” betraktelse över en karaktär. Povel som konstnär kan vid användande av denna genre liknas vid en blandning av karikatyrtecknare och medveten naivist som med ömsom färgstarka, överdrivna, ömsom detaljrika, raffinerade drag målar upp en träffande bild av en välbekant typ. Genreformen kan också liknas vid bildhuggarkonsten som ger motivet kropp. Porträttet är hos Povel alltid en form av dramatiserad rolldikt. Liknande typgallerier var vanliga inom populärmusiken under melodins epok. Många artister under denna tid tillhörde ett speciellt rollfack. I Knäppupp-gänget finns denna uppdelning kvar. Gunwer Bergkvist var ofta den spralliga snärtan och Brita Borg en femme fatale. Martin Ljung var den enfaldige och Povel själv ofta en grötmyndigt självgod typ. Få populärkompositörer har skrivit såkonsekvent genomförda porträtt i alla detaljer och i alla parametrar som Povel.
En mycket speciell typ av porträtt, som Povel är ganska ensam om, är porträtten av en musikgenre eller –stil. Dessa porträtt gestaltas precis på samma sätt som de andra typerna. Här framträder genom text och musik bilden av ”en typ av musik”, dess utmärkande karaktär, miljö och hela den föreställningsvärld som omgärdar stilen eller genren i fråga. Ordens rytm och klang används i hög grad liksom musikens omgivande föreställningsvärld. Alla texter där Povel skrivit om musik är dock inte musikporträtt. I de musikaliska porträtten gestaltas musikstilen tydligt i både text och ton. Texten ”är” musiktypen. På detta sätt kan musikporträttens texter kallas begreppsparafraser – de tolkar på ett mycket koncentrerat sätt hela föreställningsvärlden kring en stil eller genre. Musikporträtten kan också kallas metatexter – de gestaltar musikstilarnas eventuella textliga karaktär och sammanhang genom tematik och språk och kan dessutom ofta illustrera musiken rent konkret genom rytm och klang där texten används som ett instrument (en teknik som även återfinns i andra texter än musikporträtten). Imitationen görs dels med hjälp av betydelsebärande ord som fonetiskt associerar till musik (eller andra ljud) (”bjäbb, bjäbb, bjäbb bjäbb” eller ”usch, usch, usch”), dels med hjälp av icke betydelsebärande ord vilka får rösten att låta som ett instrument (eller något annat som låter) (”hit hideljade hideljadelej!”).
Musikporträtten ligger ofta ännu närmare den sinnesmättade stämningsgenren än typporträttet eftersom musik och atmosfär aldrig går att separera. Stämningen illustrerar dock en hel tavla, en situation och dess atmosfär. Musikporträttet zoomar in och illustrerar ett enskilt fenomen inifrån. Små musikporträtt kan vara en del av en stämningstablå, som i Sorglösa brunn. Några av de mest helgjutna musikporträtten är Den gamla vaktparaden, Den gamla restauranttrion, En trumpet, en klarinett och en gammaldags basoch Sprutt sprudelia. I den folkmusikaliska rapsodin Birth of the Gammeldans finns inte bara ett porträtt utan flera olika som varvas med insprängda stämningsbilder. Sammantaget är detta verk ett gigantiskt monument – en begreppsparafras - över den svenska folkmusiken.
I flera fall sammanfaller person- och musikporträttet. Banne mej förkroppsligar genom texten (och musiken) både schablonen av manslukerskan och schablonen av tangon som en musikalisk gestaltning av aggressiv passion. På samma sätt kan textens språkkaraktär och tematik lika gärna illustrera en människotyp som en musiktyp i Snodderian snoddera, Karl Nilsson, Balladen om enögda Elinoch Fat Mammy Brown.
Sångtexter som handlar om musik har det alltid funnits. Under melodins epok när nya populärmusikstilar alltid åtföljdes av nya danser skrevs det mängder av sångtexter om de nya danserna och musiken. Att som Povel ”iscensätta” musiken så att både ljud, rörelser och den kulturella andan kring musiken levandegörs är dock troligtvis unikt.

Språkleken - fantasi och nonsens

Språkleken är en genre som både kan utnyttja språkets möjligheter i alla dess aspekter men även sätta dess systemregler ur spel. Språkleken manipulerar med vår föreställning om hur språket fungerar - och avslöjar på detta sätt paradoxalt nog hur språket fungerar. Egentligen handlar språkleken inte om någon enhetlig genre hos Povel, utan mer om ett antal stilgrepp och tekniker vilka kan allt från genomsyra ett verk till att bara förekomma som enstaka inslag i en annan genre. När språkleken framträder förvandlas språket till en konkret lekpartner – en lekpartner som sätter läsaren eller lyssnarens fantasi på prov. Signaler på att språket börjar ”leka” är när språket:

Den sista punkten pekar på ett vanligt förfarande i Povels verk där språkleken liksom växer fram ur en annan genre. Som lyssnare märker man då hur textens innehåll successivt träder tillbaka varvid språket och dess uppbyggnad tar över – ordens rytm, ljud och fria associationer blir viktigare än textens ursprungliga tema. Författarens egen förtjusning i att leka med ett tema eller ord tycks här ibland påtaglig. Andra exempel på verk där den ursprungliga poetiska genren ”spårar ur” är Titta det snöar, Var är tvålen?, Balladen om Eugen Cork och Svarta Malin. Språkleken skapar på detta sätt distans – från ett temas allvar men också från en eventuell genreanknytning. Språklekar kan ofta ”avslöja” parodier eller pastischer. Alla parodier och pastischer innehåller dock inte språklekar; det är när språkets tekniker, regler, formalia och manipulationskraft blir uppenbara och ”tar över” som språket leker. I sångtexternas språklek kan musiken och framförandesättet ha en förstärkande roll och ibland ses som en del av ”språket”, som i exemplet med Kungens lilla piga i The Gräsänkling Blues.
Vad språklekar ”betyder” eller syftar till kan inte utläsas genom texten i vanlig bemärkelse – den enskilda läsaren eller lyssnaren måste själv tolka. Ingen genre är lika starkt beroende av lyssnarens fantasi, allmänbildning, uppfattnings- och associationsförmåga. Om man blir välbekant med Povels verk kan man till slut uppleva att språkleken ligger och ”hotar” bakom alla texter även om den aldrig dyker upp.
Motsvarigheter till Povels språklek hittar man långt tillbaka i tiden och överallt i världen. Att leka med språket, med orden, tycks vara en naturlig del av barnets språkutveckling. Barn i två-treårsåldern skrattar hejdlöst åt att medvetet experimentera med språket, vända på ord och säga ”fel”. Språket hänger samman med vår förmåga till att uppfatta humor. Att kunna leka med språket visar både en förståelse för och en samhörighet med kulturen men ger oss också makt och frihet i vårt förhållande till kulturen. Språklekar av olika slag har således en mycket djup förankring i alla kulturer. 
1900-talets modernism har inneburit en uppsjö av olika ismer – dadaism, surrealism, futurism, konkretism etc. - där språket har ifrågasatts och undersökts på ett nytt kvasinaivt sätt. Povels språklekar är besläktade med denna typ av modernistisk poesi, men modernisternas estetiska och ideologiska grundsyn verkar inte ha delats av Ramel. Den tendens till språklek som många modernister skapade var ofta ett uttryck för språklig vanmakt – ett uttryck för att språket inte räckte till för att beskriva verkligheten. Sådan bakomliggande protest står i bjärt kontrast mot Povels språklekar. Povels språklekar upplevs tvärtom vara ett uttryck för språklig glädje – ett uttryck för språkets möjligheter att fånga verkligheten. Språkleken i sig tycks vara det primära, inte något bakomliggande syfte - lekens medel är också dess mål. Det som också gör Povels språklekande så unikt är dess mångsidighet – här återfinns hela skalan av språklek, från det mest enkelt barnsliga till det mest intrikat sofistikerade. I Ramels språklekskonst samsas drag från folkkonst, barnkultur, sofistikerad populärkultur och elitistisk konst.

Dramat – psykologiskt samspel

Dramat är en genreform som egentligen inte finns i en egen ”ren” form hos Povel. Denna genre kan dock vara så påtagligt distinkt i andra sångtexter att den kan vara intressant att ta upp för sig. Povel lånar också gärna drag härifrån. I dramat som idealtyp framställs ett socialt samspel med en psykologisk rörelse framåt, där person A påverkar person B osv. Genren har en teatral prägel i form av repliker e.d. och utspelar sig i ett nu som om det vore realtid. Dramaformen kan framställas i en vanlig solistiskt sjungen text, men är mest typisk i vad man kan kalla musikaliska scener där musik och prat varvas eller där två karaktärer sjunger till eller mot varandra. Direkthet, ”spontanitet” och närvaro är, liksom i stämningsformen, viktiga kännetecken men omgivningen och miljön är inte viktiga annat än som förstärkande fond till ett psykologiskt spel. Dramat står heller inte ”still” som stämningen, som målar upp ett visst tillstånd – i dramat utvecklas någon typ av känslor mellan människorna. På så sätt skiljer sig också dramat från porträttet som är mer en objektiv observation utan psykologiskt händelseförlopp. I dramat finns inga reflektioner från en utomstående part.

Nästa sida: Povels Musik

Copyright © Povel Ramel-sällskapet 2010. Kontakt med