DINSPIRATION: Om Povels stil och tekniker

POVELS MUSIK

Povel har ett mycket speciellt förhållande till musik. Musiken genomsyrar hans verk. Texterna filosoferar kring musik, parodierar musik, porträtterar musik, gör musikaliska referenser, använder musiken som metafor. Handlingarna utspelar sig i musikaliska miljöer. Det låter och rör sig och lever i Ramels verk. Musikalitet präglar också texternas struktur, dess rytm, ljud och timing. Och så finns musiken där som musik. Som en bakgrund som understryker och ger relief åt handlingen, porträtten, miljöerna. Och som det mest centrala. Texterna är musik och musiken är text – musiken betyder något. Musik var ett väldigt vanligt tema under melodins epok men att så konsekvent återkomma till detta tema, som Ramel gör, och låta det genomsyra alla parametrar, måste sannolikt betraktas som sällsynt.

Eftersom många av Povels verk är medvetna pastischer eller parodier på melodiepokens stilar och genrer är det inte helt enkelt att peka på typiska ramelska drag. Povels stora bredd är i sig ett bevis på hans medvetna strävan efter estetisk kontrast och omväxling – Povel upprepade sig inte gärna. Tvärtom verkar han ha strävat efter att utforska populärmusikens alla uttryck. Några musikaliska stildrag är dock återkommande.
Större delen av Povels produktion vilar på tvåtaktskänsla – den dansanta, framåtdrivande tvåtakten där gränserna mellan det struttiga, stompiga, hurtiga och svingande kan vara flytande. Här finns marschen, polkan, schottisen, gånglåten, gladjazzen och andra schlagerformer av olika slag. I alla breve-takten kan finnas en stor rytmisk, dansant flexibilitet med synkoperingar och svängande triolkänsla. Mer specifikt finns en förkärlek för polka-schottisrytmer, som i Titta det snöaroch Hej på dej naturen!, liksom cinquillo-rytmen med varianter, som i Ta av dej skornaoch En kaka pemmikan.

Ett återkommande melodiskt motiv är tre eller flera tonupprepningar utgående från en obetonad taktdel, som i Alla har vi varit småoch Svarta Malin. Överhuvudtaget är tonupprepningar vanliga. Närbesläktat med detta är ett av Povels tydligaste signum – skvallerramsan (som i Skvallerbyttabingbång), som i olika varianter kan höras i The Purjolök Song, Fat Mammy Brown och Naturbarn. Mindre specifikt personliga men ändå återkommande är pentatoniska motiv, sekundpendlingar och sextintervall. Povel har också en förkärlek för öppna, uttonande, ”oändliga” slut.

Vissa av dessa öppna slut beror på den modalitet som finns i många av Povels verk. Modaliteten fördjupar många gånger harmonik och melodik och gör det hela mindre förutsägbart än vad som generellt är vanligt i populärmusik. Det vi kallar svensk folkton, bluesmodalitet och judiska tongångar är återkommande. Oväntat ofta dyker det upp tendenser till det som kan betecknas som spanskfrygisk skala. Denna orientaliska känning finns i så olika verk som Svarta Malin, Birth of the Gammeldans, En kaka pemmikan och De sista entusiasternaoch ger ossen vink om att gränserna mellan olika folkmusiktraditioner inte är så självklara och tydliga.
Ett för populärmusik generellt ovanligt drag är Povels fria och sofistikerade användning av kontrapunktiska tekniker. Hela revygenren kan sägas vara en kontrapunktisk genre där många till synes disparata delar ska samverka, på olika plan, till en enhet – kontraster för nöjes skull och koncentrering för förståelse av det stora i det lilla. Än tydligare blir detta i enskilda verk som Fars fabrik, Tänk dej en strut karameller, Hej på dej naturen!, Håll musiken igång och De sista entusiasterna där Povels båda estetiska ideal - kontrastering och koncentrering - sammanförs. I samtliga fall är kontrapunktiken i sig meningsbärande. Generellt fyller Povels musik en betydelse – den berättar, kommenterar eller ger undertexter. Texten må ha den intellektuella innebörden men den känslomässiga innebörden – det som framförallt drabbar lyssnaren – finns i musiken. Povel vet att utnyttja denna kraft; hans verk tycks alltid vara medvetet uppbyggda för att säga något. Här finns inga enkla visor eller slagfärdiga refränger utan en meningsfull botten. Musiken och texten tar spjärn mot varandra, skapar kontraster och speglingar på ett äventyrligt sätt där inget är givet eller slentrian. Denna förmåga har antagligen alltid funnits bland de skarpaste i underhållningsbranschen, sedan gycklarnas tid, men hör inte till vanligheten. I själva verket finns det kanske inget starkare forum än underhållningens scen – även om det är få som insett dess potential lika väl som Povel.

Det är uppenbart att Povel redan i början av sin karriär hade en stor hantverksskicklighet och ett meningsfullt uppsåt. Men man kan ändå märka en gradvis sofistikering i uttryck under 50-60-talens gång. Till stor del verkar detta ha berott på populärmusikens utveckling – Povel fick helt enkelt mer material att arbete med. Under 60-talet rörde sig Povel i ett imponerande brett musikaliskt arbetsfält som sträckte sig från Music Hall till de nyaste influenserna av musikal, folkmusikalisk och konstmusikalisk jazz, cabaretvisor och latinamerikansk musik som bossa nova och calypso. Mot slutet av decenniet skrev Povel de brett upplagda verken Birth of the Gammeldans, Håll musiken igång och De sista entusiasterna som både knyter an till och slungar sig långt utöver genre- och epokgränser. Den skaparmässiga friheten märks också i det lilla, koncentrerade formatet med Den dagen då visorna dör. Att det vid denna tid, mitt i glädjen och lekfullheten, glimtade fram en ny svärta och ett nytt vemod går inte att ta miste på.

Melodins epok kan ses som en lekfull kontrast till, och på samma gång ett koncentrat av, 1800-talets salongsmusik. Dessa tendenser fullföljde Povel – han kontrasterade och koncentrerade melodins epok i sin lekfulla variant och kom därmed att peka på de tendenser som gjorde att melodins epok långsamt övergick i något nytt. Samtidigt finns något mycket tidlöst i Povels budskap. Den positiva livssynen är giltig oavsett tidsepok och kultur. Och det musikaliska budskapet gäller såväl idag som 1900 eller 1950. Detta kanske tack vare att Povel, likt klassicisterna, röjde enbart sin musikaliska karaktär i sitt komponerande – inte sin personliga. Genom sin lekfulla, vidsynta reflektion tog Povel musiken på allvar – han såg dess brister men också dess potential. Han visade hur all musik kan rymma klichéer, men att det inte är klichéerna i sig som avgör musikens kvalitet utan hanteringen och medvetenheten kring dem. Med lekarens förmåga hoppade Povel fritt mellan konstmusik, folkmusik och populärmusik och avslöjade därmed dess chimära gränser.

Åter till Dinspiration