(Text o Musik: P. Ramel 1967 / Ordlek a la Karl Gerhard)
Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar´ns café
där ens granne malträteras
av herr Plysch och fru von B.
Likt Vesuvius och Ettna
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr –
Herr Molin får ett idé-ras
som bebådar Grand Succés,
Det kan alltid diskuteras
av en mops i Elsas knä –
Herr Conrad Ståtling persuaderas
att skriva växlar med fermité –
Men dom kan alltid diskonteras,
Tacka phan för de!
Under en stor del av min barndom lyssnade jag flitigt på Karl Gerhard-skivor, till en början utan att begripa ett dyft av vad texterna handlade om med alla sina virtuosa girlander av namn och antydningar. Så småningom provocerade mig min nyfikenhet till efterforskningar, inte minst på det in- och utrikespolitiska planet, och det är frågan om jag inte lärde mig lika mycket av kuplettgiganten som i de mångtaliga skolor jag besökte. Den här texten, som lanserades bland annat i ”De sista entusiasterna” (1968), är ett högaktningsfullt försök att återskapa den visans mystik som en gång drabbade det ovetande barnet vid den slitna resegrammofonen. (Suck!) / P. Ramel
